-
 
FRYKSÅS, JULI 2008.
 
 
När solen denna onsdagsmorgon i juli 2008 vaknade och speglade sig i min fönsterruta stod jag på altanen till den stuga vi hyrt i Grönklitt för övernattning på vår färd upp till Jämtland.
 
Inte bara jag utan även min syster och hennes man vilka bekvämt slagit sig ner i dom solstolar som fanns där. Runt omkring oss kändes doften av nybryggt kaffe som tillsammans med den härliga utsikten fyllde oss med vällust.
 
Efter frukosten packade vi bilen, städade ur stugan och åkte ner till receptionen för att tacka för den här gången och även kontrollera så att det fanns något ledigt när vi på vår väg söderut om en vecka skulle återkomma och behöva någonstans att sova.
 
I sakta mak lämnade vi Grönklitts höjder och körde söderut men vi kom bara några kilometer när skylten Fryksås dök upp och vi bestämde oss för att åka upp och ta några kort.
Vi hade ju trots allt semester och behövde inte göra oss någon särskild brådska.
 
Vi följde byvägen ända upp till fäbodens nordvästra del där allmän väg tog slut. Där stannade vi, klev ur bilen och blev omedelbart betagna i den hänförande utsikten, dom blommande ängarna och dom vackra husen.
 
Hur kunde jag ha missat detta trots alla dom gånger jag varit i omgivningarna?
 
När vi så gick omkring där och beundrade allt vi såg, hörde vi en röst innanför gärdesgården, hörde hur någon tilltalade oss och bjöd oss att komma in på gården.
 
Det var Bertil på Brudtallen.
 
På fem sekunder var bekantskapen etablerad och inom mej hade år av längtan äntligen börjat ta form. På grund av värk efter diskbråck hade min själ varit instängd men längtat efter en ny frihet och nu kände jag att målet var inom räckhåll.
 
Att jag skulle komma tillbaka hit blev omedelbart en visshet men när det kunde bli kunde jag inte riktigt få klart för mej.
På över tre år hade jag inte klarat att köra mer än maximalt tio mil bort från vårt hem och sedan tillbaka. Under samma tid hade jag inte heller klarat att ligga i någon annan säng än min egen. Vi hade försökt genom att boka in oss på hotell i Göteborg en helg men tvingats återvända hem igen efter att ha provlegat sängen. Och då var detta ändå ett modernt och välskött hotell.
 
Nu var vi på väg upp till Jämtland, en resa som hastigt blivit nödvändig på grund av en kusins bortgång.
En resa som jag verkligen ville göra men det var ju en resa på mer än tvåhundra mil fram och tillbaka och en stor portion rädsla fanns med om hur detta skulle gå.
 
Från Fryksås körde vi genom Våmhus norrut mot Älvdalen. Ett par mil norr om Våmhus svängde vi västerut upp för backarna mot Bönsaberg, tog av mot norr och kom så småningom fram till Stora Vasselnäs fäbodar.
Här hade vår släkt från Limbeck i Våmhus haft en fäbod innan de utvandrat till Jämtland i mitten på 1800- talet och här har en annan gren av samma släkt fortfarande sin fäbod och den var just nu målet för vår första etapp. Där skulle den första termosen med kaffe tömmas.
 
Ingen var hemma men vi backade in på gården, stängde grinden så att inte korna skulle komma in på gårdsplanen.
Stora Vasselnäs är den enda fäboden i trakterna som fortfarande har får och kor gåendes på vallarna om sommaren.
 
Efter en välsmakande fikastund körde vi tillbaka ner till Kanonvägen och vidare norrut.
Förbi Näset och Rot, sedan norrut mot Rymdalen och dom stora mossarna söder om Kräckelbäcken.
Så vackra dom var!
Mossarna.
Stora, nästan oändliga tycktes dom när vi stod och betraktade deras skönhet. Såg ängsullen sakta vaja i den svaga vinden och älvorna dansa mellan dom små tallarna längre ut.
Trolskt och nästan förföriskt var det som om något lockade och viskade ”kom”!
Ända sedan min barndom har mossar och myrar haft en speciell plats i mitt hjärta och många är dom gånger jag som liten satt i toppen på en tall med en U-formad krona på mossen nära mitt barndomshem för att se solen gå ner över trädtopparna.
Det är något speciellt med dofterna som tilltalar mej, dofter som jag också kan känna när jag är uppe i fjällen.
 
 
Färden fortsatte förbi Ulvsjön och Lillhärdal, middag i Sveg och sedan vidare upp mot Vemdalen, över bergen och ner genom dalen och därefter upp för backarna i Klövsjö.
Vidare över Åsarna och upp förbi Svenstavik och Brunflo, genom Östersund, över bron till Frösön där vi hyrt en stuga för en vecka.
 
Efter framkomsten följde en vecka av många och blandade intryck.
Vädret var fantastiskt. Sol och klarblå himmel alla dagar utom en. Träff med många kära släktingar och vänner samtidigt som det var sorgligt med vår kusins hastiga bortgång, endast sextiofem år gammal.
 
Vidare blev det utflykter till gamla kära platser som Sulviken, Suljätten, Kall, Alsen, Hallen, Ytterån med flera platser vilka fyllde dagarna medan magarna fylldes med hjortronsylt, grädde och våfflor samt kaffe naturligtvis.
 
Efter dessa härliga dagar i ”vårt” kära Jämtland blev de så dags att återvända söderut och precis som på vägen upp övernattade vi i Grönklitt vars stugor vi ofta använt oss av på våra resor eller när vi varit där för skidåkning.
 
Sent på kvällen nästa dag var vi så tillbaka i ”Sörlandet” och efter några dagar blev det dags för min hustru att börja sin semester.
 
Vi pratade mycket om vad vi skulle hitta på men när hon så frågade mej ”Vad vill du göra” då dök bilderna från Fryksås upp i mitt minne och med ens stod det klart för mej att det var dit jag ville.
Jag var inte ”färdig” med den delen av sommaren än. Inte färdig med dom blomstersmyckade vägkanterna, ängarna, ljuset och höjderna vars fantastiska utsikt jag aldrig tröttnar på.
 
Den förra resan med min syster och svåger hade resulterat i en körning på ca tvåhundra tjugu mil och nu väntade ytterligare åtminstone drygt hundra mil men det fantastiska var att min rygg verkade må bättre och bättre för varje dag.
 
Så det blev ett samtal till Bertil i Fryksås och sedan packning och iväg norrut igen.
Veckan innan hade vi kört den ”vanliga” vägen över Filipstad och Vansbro men nu valde vi att köra över Karlstad och Malung i stället.
 
Den första kafferasten hade vi på en rastplats med det passande namnet ”Karlsro”.
Vad annat skulle det kunna heta?
 
När eftermiddagen började svalkas rullade vi så in i Fryksås och beslutet att åka hit kändes helt rätt för oss båda.
 
Min hustru Kerstin blev helt betagen av vad hon såg och jag visste intuitivt att detta skulle bli något väldigt bra för oss.
Vår första resa tillsammans sedan jag blev dålig för tre år sedan.
 
Att även Fryksås har ”speedbumps” har jag lärt mej nu men det tog nog hela vår första vecka där innan den kunskapen fastnat i mitt medvetande.
 
Väl framme hälsades vi välkomna av Bertil som också visade Kerstin runt på gården under tiden som jag kånkade med väskor och lådor fram och tillbaka mellan bilen och stugan.
 
Av någon märklig anledning var deras rundvandring slut ungefär samtidigt som bilen var tom och samtliga lådor och väskor inburna.
 
Hmm!
 
Anar jag en viss konspiration?
 
Efter en stunds ordnande med lådors och väskors innehåll tog sedan vid det som skulle bli både en vana och ett behov, nämligen våra vandringar runt byn, hela tiden upptäckandes nya saker, nya vyer och nya detaljer.
 
Tidigt varje morgon, innan Kerstin hunnit vakna, gav jag mej ut för att inte missa någonting och för varje runda förstod jag mer och mer att den längtan jag haft i min själ de senaste åren nu funnit sitt mål.
 
Jag var framme!
 
Där, i backen mellan ”Rodskeriwen” och ”Ramoswen” var vad som kom att bli min favoritplats.
Där fanns liljor och mjölkört, stengärdesgårdar blandat med gärdesgårdar av klenvirke. Där fanns byns, vad jag vet, enda ödegård med seklers historia samlat i dom åldrande stockarna.
 
Där hittade jag otaliga motiv att fotografera, där fanns utsikten, stillheten och tystnaden.
Att ta mej den förhållandevis korta sträckan mellan dessa två vägar kunde ofta ta lika lång tid som det eljest tog mej att gå runt resten av byn.
 
När jag efter min morgonrunda kom tillbaka till Brudtallen, som gården heter, så åt vi vår frukost i trädgården och varje gång konstaterade vi hur fantastiskt bra vi hade det, hur skönt det var och hur väl vi mådde där i solskenet vid husets sydvägg och med dom röda rosorna som strävade uppåt längs väggen.
 
Sedan var det dags för Kerstin att följa med så då blev det en ny runda.
Varje dag lyckades vi nog få med åtminstone fyra till fem rundor i byn plus utflykter till andra platser runt omkring.
 
En utav dom platser vi besökte var Stora Vasselnäs och våra kära släktingar Erik och Vera.
När vi kom dit sprakade elden i den öppna spisen i stugan och en trebent kopparkaffepanna stod placerad däröver och runt omkring i stugan spred sig en välbekant doft av kokkaffe.
 
Vad roligt att på nytt få träffa våra släktingar. Det var några år sedan sist men ändå känns det som om det var igår när det äntligen blir av.
 
Efter kaffet tar vi en promenad genom fäboden och Erik berättar villigt om livet i byn.
Han berättar även om ett tillfälle då han stod och högg ved på sin tomt, hur han vänder sig om och får se en stor gråbrun björnhanne på andra sidan gärdesgården.
Några snabba steg in i vedboden blev det den gången men också en minnesrik händelse.
När vi på väg tillbaka från vår promenad pratar med Eriks granne berättar denne att han fått ett telefonsamtal från en viltspårare som berättat att en ensam björn spårats till skogen i backarna väster om fäboden.
 
Kanske stod den och iakttog oss just i den stunden?
 
I hagen intill och faktiskt just på den plats där ”vår” fäbod stått hördes nu ett våldsamt liv från massor utav får som fått syn på oss. Det var ett bräkande i alla möjliga och omöjliga tonarter och det gick inte att hålla sig för skratt när man stod där och lyssnade.
Mina tankar gick också till björnen som kanske befann sig bara några hundra meter ifrån oss och jag frågade fårens ägare hur han upplevde det, om han var rädd att björnen skulle ge sig på djuren?
Han sa att under alla år han haft djur där så hade han dock aldrig behövt uppleva att något djur, varken kor eller får, blivit byte för björn eller varg, trots att det är ganska gott om vilda djur runt om i skogarna.
 
När vi kom tillbaka till Erik och Veras fäbod var det dukat i ett utav uthusen vilket dom inrett som en liten festlokal med av Vera vävda mattor på golvet och ett stort och långt furubord med stolar runt omkring och så naturligtvis skåp med målade dalamotiv på som sed är i dessa trakter.
 
Där bjöds nu på nygrillad salt sill med tunnbröd, skivad kokt potatis, lök och smör och dricka, något som smakade otroligt gott i sommarvärmen.
 
Att gå ut och in i detta uthus fick göras med viss försiktighet då ett par svalor byggt bo alldeles intill dörren och med tre hungrigt gapande ungar vars näbbar stack upp som V´n ur boet.
 
Efter en trevlig eftermiddag med våra släktingar återvände vi mot Våmhus men när vi kört en bit på Kanonvägen stannade vi på en rastplats och gick ner till Våmån för att svalka våra ben i det svala vattnet.
Det var inte lätt att ta sig ut en bit i älven för många och hala var dom stenar som låg på dess botten. Men det var desto skönare när man fått stå där en stund och svalkat av sig.
 
Tillbaka i Fryksås var det så dags för en sedvanlig runda och därefter en tur till Rädsjön för bad.
Så här på kvällskvisten var där tomt på folk.
Ensamma kunde vi njuta av den sköna kvällsstunden och se hur solen sakta sänkte sig över trädtopparna på den västra sidan av sjön och hur skuggorna blev allt längre och längre.
Från Grönklitt i norr hördes en varg yla och känslan av vildmark blev med ens total.
Att den, vargen, med all sannolikhet, befann sig innanför stängsel förändrade inte upplevelsen.
 
Tillbaka till bilen och bort till Grönklitt där jag stannade för att visa min hustru dom vargungar jag sett där tidigare i sommar.
Försiktigt gick vi upp mot den gamla entrén, gick upp på en sten i skogsdungen strax före och därifrån hade vi fin utsikt över varghänget. När våra ögon vant sig vid det skumma ljuset kunde vi se dom.
Vargarna!
Kerstin viskandes: ”Där är en!”
Jag: ”Och där är en till!”
Kerstin: ”Ser du den stora vita där i sluttningen?”
Jo jag såg dom.
Tre ungar och åtminstone lika många vuxna djur kunde vi se.
Efter en stund glömde vi nästan bort att det fanns ett stängsel mellan oss och dom vackra, majestätiska djuren och det var svårt att gå där ifrån.
En lång stund stod vi där på stenen trots att myggen letade sig in innanför halslinningen på våra tröjor men det var värt vartenda litet stick att få komma dessa djur så nära.
Innan vi till slut lämnade platsen var jag bara tvungen att sträcka på halsen, pluta med munnen och uppge ett ”Oyyyyyyyyyyyyyyylllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllllll”.
 
Det kändes helt naturligt!
 
Efter mötet med vargarna tog vi en sväng runt till baksidan av Grönklitt för att se dom nya skidbackarna på norrsidan. Där fann vi att dom även gjort en jättelik damm och senare fick jag reda på att avsikten med den var att få vatten till snökanonerna.
 
Därifrån fortsatte vi runt och kom så småningom ner till Orsa och därifrån upp för backen igen och ”hem” till Brudtallen.
Nu skulle det bli gott med kvällsmat!
Och det blev det……….
 
 
Tidigt nästa morgon vaknar jag som vanligt före Kerstin, klär på mej, tar min kamera och smyger mej försiktigt ut genom dörren.
Daggen ligger tät över gräset och gnistrar när det första solljusets strålar bryts som i tusentals prismor. Bara i ”vår” gräsmatta kan jag skönja regnbågens alla färger.
 
Luften känns sval och frisk men om bara någon timme kommer temperaturen att nå upp till ca tjugufem grader Celsius.
 
Jag går ut genom grinden, stänger den tyst bakom mej och börjar gå upp mot Rodskeriwen och backarna i norr. Nästan alltid börjar jag där. Kan liksom inte låta bli.
Under mina fötter knastrar det röda gruset ”Adama” Hebreiskans ord för ”röd jord”.
 
Ovanför backen passerar jag Bertils bänk, en utsiktsplats han gjort i ordning, tar av åt väster på vägen som går till Björnsjön.
En liten bit följer jag den men blir snart upptagen med att stoppa i mej av dom stora och många blåbär som växer där i skogskanten.
Ganska snart är fingrarna blåfärgade, eller snarare mörkröda för även om bären utvändigt är blå så är ändå saften mörkröd.
Omsorgsfullt försöker jag göra rent fingrarna i den våta mossan för att inte färgen skall föras över till min kamera.
Tycker om kameran som den är ändå.
 
Tillbaka ner till bänken och sedan österut mot Ramoswen. Långsamt smyger jag fram och spejar hela tiden efter nya vinklar för fotografering.
 
Denna morgon blev det den långa rundan, det vill säga, ända ner till skylten Fryksås vid infarten och där västerut längs Morkallgjerdswen, förbi hotellets baksida, bort till Vesterwen och upp för dess backar, passerar Fäbodpensionatet och kliver sedan in genom grinden igen.
 
Det har nu gått ca en och en halv timme och när jag kliver in genom grinden ser jag att rullgardinerna är uppe och att Kerstin är vaken. Genom det öppna fönstret hör jag henne heja på mej.
 
På stugans västsida, den sida som har skugga på morgonen, har vi ett litet bord och ett par stolar. Där sätter jag mej en stund och pustar ut innan jag går in och kokar min gröt.
Eftersom jag inte tål mjölk häller jag upp gröten på ett fat och låter den kallna innan jag äter den.
När allt är klart, kaffet på termosen, så går vi ut och sätter oss men nu på sydsidan där vi har den milsvida utsikten. På kvällarna kan man se ljusen från Mora flygplats på andra sidan sjön men horisonten slutar inte där utan finns vid klart väder mycket längre söderut än så.
 
Med ryggarna mot stugan känner vi den lagrade solvärmen i stockarna, hör hur några flugor vaknat och surrar någonstans i närheten allt medan vi njuter av vår första gemensamma semester på flera år.
 
Efter ytterligare en runda runt byn tar vi bilen och åker ner till Orsa för att handla. Nere vid polishuset svänger vi höger och följer vägen ut till Orsa Camping för att leta upp en gammal vän som har hand om organisationen där.
Vi hittar honom inte men når honom på mobiltelefonen. (Vad gjorde man innan mobilens intåg i människans liv?)
Naturligtvis var just denna dag hans fridag men han lämnar fikabordet och kör ut för att möta oss.
Ett stor leende är vad som syns genom bilrutan när han dyker upp.
Min gamle vän som jag känt ända sedan 1968 då vi båda sökte oss till Flygvapnet.
Efter en stunds pratande om allt som hänt dom senaste dagarna bestämmer vi att han och hans fru skall komma upp till oss och fika på eftermiddagen.
 
Så det blev till att bunkra upp med lite smått och gott för att ha något att bjuda på.
 
Senare samma dag kommer dom och vi får några trevliga timmar tillsammans innan dom återvänder ner till byn.
 
 
När klockan har passerat 21:00 på kvällen ropar Bertil på oss, vill att vi ska komma ut.
Vi går ut och sätter oss vid bänken uppe vid lillstugan där han bor.
Där sitter också Pentti en god vän till Bertil och han har med sig sitt dragspel.
På bänken sitter också Lilian, en annan god vän vi lärt känna där i byn. Hon är hushållslärare och är en sådan där person som man lär känna på en gång.
 
Dom närmaste timmarna sitter vi sedan där och pratar och lyssnar när Pentti bjuder oss på finsk tango.
 
I takt med att solljuset försvinner bakom Fyrisberget och ner över Våmhus, tänds Bertils lyktor runt om på gården och när dom sista tonerna av Penttis dragspelsmusik tonat ut kan vi se hur ljusen från Mora börjar spegla sig i Orsasjön.
 
På det nu azurfärgade himlavalvet tänds den ena stjärnan efter den andra, bildar mönster och figurer av olika slag och när jag ser på Kerstin ser jag hur ljuset återspeglar sig i hennes ögon när hennes blick möter min.
I mörkret anar jag ett leende och känner mej varm, lycklig och privilegierad.
 
Att få sitta där tillsammans med både den man älskar och goda vänner, omslutna av stjärneljus och nattens stillhet, måste vara mycket mer än vad man har rätt att begära.
 
Det kändes nästan som om man absorberades av natten, blev ett med den och kastades ut i kontrasternas rymd. ”Rakia” – Hebreiska för stjärnhimmel. En plats som samtidig innehåller både tomhet och myriader av stjärnor och planeter, både ljus och mörker, värme och kyla men som ändå bara är en!?
 
Tänk om alla någon gång fick möjligheten att uppleva stunder som denna.
 
Mätta av dagen sade vi sedan god natt. Lilian försvann längs bygatan ner till sin egen fäbod och Kerstin och jag gick in till oss.
 
Kvar under stjärnorna satt Bertil och Pentti.
 
Dagarna gick fort och snart var vi framme vid resdagen men då hade vi redan bestämt att samla släkten på Fryksås nästa sommar. (2009)
Lika vackra som Bertils rosor är dom upplevelser, minnen och möten med människor
vi haft under denna sommar.
 
Nämnde jag att vi kände oss privilegierade?
Tack!
 
 
FRYKSÅS, SEPTEMBER 2008
 
Det är september 2008 och jag har åter kört dom 44 milen upp till Fryksås. Efter hand som jag närmade mej tilltog färgerna i naturen mer och mer och när  skylten mot Fryksås och Grönklitt passerades ökade vällustkänslan för varje meter.
 
En mils stigning och sedan syntes skylten till höger i backen.
Fryksås!
Äntligen!
 
Det som mötte mej var inte en samling grå stugor utan ett spectra av färger där palettens alla nyanser låg utspridda i den vackra naturen.
Visst, många av stugorna ÄR grå men i ett hav av färger blir det nästan dom som sticker ut och syns.
 
Sakta kör jag upp längs bygatan och njuter av varje ”bild” som blicken faller igenkännande på.
”Där uppe stod Lotta och kulade för bara två månader sedan!”
”Och där nere satt Lilian och Eiler och njöt av sommarvärmen.”
”Och där är Bertils , i tidningarna omtalade ”nybygge”.
 
Har faktiskt lite svårt att förstå reaktionen.
Visst!
Till en del kan jag göra det om man vuxit upp på platsen och ser att allt förändras men att kalla det ”fult” vill jag definitivt inte hålla med om.
 
Kanske är det annorlunda när man som vi, min fru och jag, har lärt känna byn så som den är i dag?
För oss blev det, som min fru uttryckte det: ”Paradiset på jorden”.
Förälskelsen bestod inte bara i den oerhört vackra byn med en utsikt som jag aldrig blir mätt på utan även i det bemötande vi fått av dom människor vi lärt känna. Det var en omedelbarhet som annars bara finns mellan människor som känt varandra mycket länge och en både mänsklig och fysisk värme som fick oss att längta tillbaka redan innan vi lämnat byn.
 
Men nu är jag tillbaka!
Fast denna gången är jag ensam.
 
Framme vid Brudtallen packar jag ur bilen och installerar mej i ”vår” lägenhet, hejar på Bertil, Brudtallens ägare och vi kommer överens om gemensam middag senare på kvällen. Därefter tar jag fram kameran och ger mej ut
på en första runda runt byn och drar begärligt in den klara syremättade luften i mina lungor.
 
Upp längs ”Rodskeriwen”  till ”Bänken”, tvärs över till ”Ramoswen” och ner förbi Smidgården, vänster längs med bygatan ner till ”Morkallgjerdswen” och in höger och bort till ”Vesterwen”, upp för backen, förbi Fäbodpensionatet, korsande ”Firibjarswen” och sedan in genom porten och hemma igen.
 
På med kaffet!
På en bricka tog jag så med mej en stor mugg med kaffe, en smörgås och en ”Ica-bulle”, dvs en fd djupfryst kanelbulle som inhandlats nere i Orsa.
 
Om sommaren bjöd på liv och rörelse med en hel del människor som kom och gick, så kom september med stillhet och tystnad och det slog mej att även ”tystnaden” kan vara musik. För när jag satt framför stugan och njöt av solen, utsikten och kaffet, så ”lyssnade” jag till tystnadens musik och fylldes av den hänförelse och alla dom känslor den bjöd på.
 
Tonerna var annorlunda, inte spelade efter noter på vanligt vis utan här var dom utbytta mot tankar som liksom flödade allt eftersom blicken förflyttade sig över landskapet.
I denna musik blandades både dur och moll, harmoni med disharmoni, crescendo med diminuendo, fortefortissimo med det svagaste, mjukaste du kan tänka dej, så svagt att mina öron knappt kunde uppfatta det.
Men det fanns där, och det fyllde mej med Liv!
Hela tiden fanns orden "Tänk, att man kan få ha det så här bra!" där som en slags gemensam nämnare.
 
Dagarna som följde innehöll den ena rundan runt byn efter den andra blandat med utflykter till ett flertal fäbodar i Våmhus. Hela tiden med en termos med kaffe och smörgåsar med i packningen.
Våmhus som ju är den plats där jag har mina rötter, varifrån dom ”utvandrade” till fots, upp till Jämtland där tre familjer köpt en gård som dom skulle dela på.
Det blev även tid för kaffe, bullar och en pratstund hos Lilian i hennes fäbod.
 
Sista morgonen kom med kyla och kristallklar horisont och för första gången på mina
morgonpromenader kände jag frostens kalla fingrar nypa i mina eljest sängvarma öron. Sakta vandrar jag längs dom nu välkända stigarna och vägarna.
När sedan klockan närmar sig 07:10 ser jag hur solen börjar sträcka på sig, vaknar till och liksom lyfter sig över trädtopparna i öster.
 
"En liten stund jag dröjer där,
när månen står i nedan
och morgonljus i öster är,
där solen värmer redan."
 
 
Även riporna verkar ha vaknat för jag kan höra dom inifrån skogen.
För övrigt är det tyst.
Väldigt stilla och tyst.
Det enda ljud som hörs är knastrandet som uppstår när mina fötter rör sig över det rödskimrande gruset.
Lite vemodigt tar jag farväl av platserna jag passerar. Platser som den gångna sommaren och hösten givit min själ nytt liv efter att pga värk ifrån diskbråck, varit "inlåst", slumrat-  men längtat.
Att det var detta jag längtat efter hade jag ingen aning om.
 
 
Men NU vet jag det!
Site Builder drivs av  Vistaprint