-
Juli är här!
 
Detta har vi väntat på länge nu och förberedelserna har pågått sedan i höstas.
I år skall det bli fest i Fryksås!
Min hustru har fyllt jämna år och vi har även, i juni, passerat vår 35:te bröllopsdag, så vi har bjudit upp våra barn med familjer, släktingar och vänner, till en, hoppas vi, härlig fest på Fryksås hotell den 25 juli.
Våra barn med familjer och även några släktingar stannar i flera dagar så detta ser vi fram emot.
 
 
 
FRYKSÅS, JULI 2009
 
 
 Av det som förra året var hög tät skog återstod i år endast enstaka fröträd, buskar och en massa ris och kvistar.
Det var vad som mötte oss när vi, iförda stövlar och regnkläder, följde Firibjärswen västerut och passerade Westkeldu och Firibjärsgrind.
 
Backen ner mot bäcken var blöt och sörjig och av det som tidigare bara var en lugnt strilande rännil, var i år en strid ström som i små vattenfall kastade sig nerför sluttningen till den lilla insjön och vidare ner till ytterligare en mindre sjö och därefter forsandes nerför moränbacken mot skogen.
 
2008 hade vi sol och varmt hela tiden men årets besök präglades i hög utsträckning av vatten i olika former vilket fick oss att besöka affärerna i Mora för att komplettera vår utrustning med stövlar och regnkläder.
Den stora skillnaden blev vi varse redan på vägen upp så direkt efter frukost första morgonen bar det av mot Mora.
 
Det var inte bara vädret som var annorlunda, även byn i sig själv hade börjat förändras. Nya byggnader hade kommit till, andra var på gång som exempelvis uppe på Smidgården.
Dock dom människor vi lärt känna på våra tidigare besök var fortfarande dom samma och under årets vistelse har vi börjat lära känna ytterligare några trevliga invånare i byn.
Det första vi såg när vi kom upp till Brudtallen var den hissade flaggan som välkomnade oss. När vi sedan klev in genom dörren till stugan såg vi på bordet en vas med gulvita rosor och en skål med nyplockade blåbär.
Det är sådant som gör att man verkligen känner sig välkommen och när man möts av sådan omsorg och värme fylls man av stor tacksamhet.
Det är fantastiskt att uppleva att vart man än kommer så finns det alltid människor som berör ens känslor på djupet.
Så har det verkligen varit i övermått här i Fryksås!
 
Dom första dagarna gick åt till att gå runt i byn, hitta nya platser att fotografera och även till att göra utflykter till dom övriga fäbodarna runt Våmhus.
En ny plats vi upptäckte var slogboden och den sublima utsikten uppifrån toppen av den gamla skidbacken öster om byn.
Dit tog vi oss tidigt en morgon och därifrån såg vi byn vakna samtidigt som vi själva mumsade på smörgåsar och inmundigade dagens första kaffe.
Vilken ljuvlig frid man känner här och det Kerstin spontant uttryckte förra året blev på nytt uppenbart för oss; ”paradiset på jorden”!
 
Det går inte en enda liten stund utan att vi gång på gång tänker på hur väl vi mår och hur bra vi får ha det.
Det kallar jag livskvalitet!
Vädret under vår vistelse här var minst sagt skiftande. Den ena väderlekstypen avlöste den andra. Ena stunden var det dimma så tjock att när jag fotograferade Brudtallen från andra sidan Fjösbokkan så var det nätt och jämt att stugan syntes.
 
 
Några timmar senare kunde solen skingra molnen och med ens blev det fullständigt klart och dom vyer vi vant oss vid och kommit att älska bredde på nytt ut sig inför våra ögon.
 
Nästa dag kunde sedan bjuda på skyfall.
Men långtråkigt blev det aldrig och oavsett väder så var vi ute och gick och gjorde allt det som vi kände att vi ville.
 
Under torsdagen anlände först våra tre barn med familjer och senare på kvällen min syster och svåger.
Våra barn skulle bo hos oss på Brudtallen och min syster och svåger bodde hos Lotta på Smidgården.
Senare i veckan kom sedan en av Kerstins systrar med familj och ytterligare vänner hemifrån. Dessa bodde hos Ulla och Maria på Fäbodpensionatet.
 
När våra barn anlänt och kommit i ordning blev det dags för en liten tävling jag ordnat för dom.
En tävling som gick ut på att dom på kortast möjliga tid skulle ta sig runt i byn och lära känna den genom att hitta så många ”väg eller platsskyltar” som möjligt. Till exempel ”Fjösbokkan”, ”Vesterwen”, ”Prestkittan”, ”Westkeldu”, ”Ramosgrind” med flera.
Uppgiften var att på kortast möjliga tid hitta minst 14 av dessa samt fotografera en person i familjen tillsammans med skylten.
Kl 16:00 kastade sig sex ivriga personer ut i regnet och försvann i alla dom fyra väderstrecken.
En timme senare ångade min dotter och måg in genom dörren. Annika, min dotter, lerig från topp till tå, hade halkat i det våta underlaget uppe i ”Rodskeribacken” och gjort ”sälen” hela backen ner och enligt Dennis, vår måg, såg hon ut som en ubåt med periskopet uppe. ”Periskopet” var den ena armen som hon höll kameran i och som hon därigenom lyckades rädda undan djupdykningen.
Otur dock att det inte var Dennis som hade hand om kameran så att vi andra kunde ha fått se några häftiga bilder från händelsen.
 
Strax efter kom sedan även dom andra fyra flåsandes och alla med det gemensamt att dom var helt utmattade vilket jag kan förstå mycket väl. Byn lutar ju på sina håll i minst 45 grader så backarna kan vara lite påfrestande innan man blivit van.
 
Samtliga hade hittat ca 16 av dom 19 skyltarna i byn vilket jag imponerades av och när dom lite senare hämtat andan följde prisutdelning och fika.
 
Senare på kvällen dök min syster Eva och svågern Anders upp.
Under armen hade dom en stor metallfärgad kakburk fylld med sockerkringlor dom köpt på ett litet gårdsbageri söder om Mora.
Vad dom inte sa just då var att dom där även köpt bakelser. Detta insåg jag tidigt nästa morgon när jag som vanligt var ute på en av mina promenader och ”råkade” hälsa på för att höra hur dom hade det. Då luktade det nybryggt kaffe och på bordet stod bakelserna uppställda.
Till frukost!!!
Ja, ja, har man semester så har man.
 
Senare på dagen åkte våra pojkar med respektive, Marcus och Hanna, Martin och Sara iväg för att handla kläder till lördagens fest på hotellet.
Annika, Dennis med barnen Vilhelm och Rasmus samt Kerstin och jag, åkte till Grönklitt för att se på djurparken. Ja, det vill säga, Kerstin och jag och Vilhelm åkte bil, Rasmus låg i sin vagn och Annika och Dennis gick.
 
Senare på eftermiddagen kom så Kerstins syster Lena, hennes man Alexander samt deras ene son Patrik med fästmön Linda. Ungefär samtidigt kom våra vänner Peter och Anneli så det blev till slut ganska fullt i stugan.
Lena och Alex, Peter och Anneli bodde i stugor nere i "sör"-backen på Vesterwen och Patrik och Linda uppe i norrbacken vid den av mig namngivna vägen ”Borénswen”, eftersom alla stugorna där tillhör familjen Borén på Fäbodpensionatet.
 
Fryksås Fäbodpensionat har av familjen Borén bedrivit verksamhet i byn i över femtio år. En bedrift värd att nämnas.
Som besökare i byn har jag flera gånger imponerats av dessa kvinnor, Ulla och Maria, imponerats av deras kraft och förmåga och även av deras kunskap om byn och dess historia.
Ena stunden kan man se dom ta hand om sina gäster och i nästa, iförda stövlar och regnkläder, med spadar i händerna vara ute och reparera regnskadade vägar.
 
Dylik idoghet bör belönas och mitt sätt får bli att, helt självsvåldigt, som jag skrev ovan, namnge den lilla väg som går in alldeles norr om ”Fjösbokkan” till ”Borénswen” i likhet med övriga väg och platsnamn i byn.
 
Alldeles norr om dom vackra hus dom där ligger på rad, finns ytterligare en väg utan namn men då det i dess omedelbara närhet finns namn som ”Prestkittan” och ”Prestkeldu” så får mitt namn på den vägen bli: ”Prestwen”.
 
 
 
 
 
 
 
Inte alla har förmånen att få en ros uppkallad efter sig men det fick Kerstin.
Utanför en utav stugorna på Brudtallen växer dom vackraste, rödaste och mest väldoftande rosor man kan tänka sig och då Kerstin var en utav anledningarna till lördagens fest, så fick av Bertil, denna ros namnet ”Kerstins ros”.
I Fryksås växer också en annan slags ros, Rallarrosen eller Mjölkört som den också heter.
Inte förrän vi kom hit upp förra året, upptäckte jag hur otroligt vacker den var och är.
Allt sedan dess har den fått en helt annan status i mina ögon och som få andra vilda blommor ger den liv och färg åt dom eljest många grå stugorna.
Samtidigt är det som en paradox ty visst är det väl så att det är just i ljuset av dom grå stugorna som Mjölkörten framstår som allra vackrast?
På något sätt är det som om dom liksom ”sökt upp” varandra, som om dom har ett behov av varandras närhet för att få bekräftelse på sin egen skönhet.
Ty inte någon annan stans har jag sett denna ”ros” med en så kraftfull färg som här. Förra året mer än i år vilket troligtvis beror på årets brist på solsken.
 
Denna reflektion kan nog även stämma in på oss människor, för visst är det väl så att när vi är tillsammans med människor som bekräftar oss så ”växer” vi och dom goda sidorna i oss får större genomslagskraft än vad som kanske annars är fallet.
 
Lördagen kom med bättre väder och hoppet steg för eftermiddagens träff på Brudtallen och sedan kvällens fest på Fryksås Hotell.
 
När klockan närmade sig fyra på eftermiddagen hade vi dukat upp på uteplatsen. På Brudtallen skulle vi samlas innan vi sedan gemensamt skulle bege oss till hotellet.
Här hade vi förberett med ”snacks” och annat gott. Även en del lekar för att alla skulle lära känna varandra innan själva festen började.
Förutom vår egen familj så kom Brudtallens ägare Ingegerd och Bertil, våra från förra året nya vänner i byn Eiler och Lilian, från Orsa kom min ”gamle” vän Björn med hustrun Mona, från Stockholm kom Lena, Alexander, Patrik och Linda, från Herrljunga kom Peter och Anneli och från Borås; Eva och Anders. Så tillsammans var vi 24 personer.
 
Så bar det då av ner till hotellet men nu hade vi blivit tvungna att fälla upp paraplyerna. Inget ösregn, bara ett stilla duggande.
Inne på hotellet välkomnades vi av Håkan med personal som på ett professionellt sätt tog emot oss och visade oss till den östra flygeln där dom dukat ett långbord.
Allt mycket estetiskt och tilltalande.
 
Till förrätt fick vi toast Skagen, till huvudrätt hjortinnerfilé och till efterrätt glass med varma hjortron.
Jag behöver väl knappast säga att allt var oooooooooooootrooooooooooooligt gott!
 
Både Lilian och Bertil höll tal som fick oss båda att känna oss rörda och väldigt glada.
Jag har skrivit det tidigare men gör det igen, tänk att man kan få komma människor så nära trots att man bara träffat dom ett fåtal gånger men ändå känner det som om man varit bekanta hela livet.
 
Kanske är det just detta som är livets krydda, att det finns upplevelser att göra under alla tider i livet?
Upplevelser man skulle ha missat om man inte också själv var öppen för tillfällena när dom uppenbarade sig.
Att vara en opportunist!
 
När det blev dags för kaffet gick Peter iväg till pianot och började spela. Först musik av Petterson-Berger men sedan allt möjligt efter allas olika önskemål och med allsång som en naturlig följd.
 
Fram emot 22:00 tiden reste vi oss och tackade personalen och drog iväg ner till Lena och Alex för att sitta och prata en stund och bara ha trevligt.
 
Och det hade vi…..
 
Söndagen kom och innebar packdag och resa för flera av våra vänner. Peter och Anneli åkte tidigt, därefter Annika och Dennis med barn eftersom Rasmus blivit sjuk. Annars skulle dom ha stannat en natt till.
Innan ”Stockholmarna” drog iväg samlades vi uppe på Smidgården för en fika och när det blev dags för Eva och Anders att åka upptäckte dom att dom betalat och bokat ytterligare en natt.
Men då hade dom redan städat ur stugan och packat allting.
Så kan det bli!
 
Kvar var nu vi och pojkarna med respektive.
 
Dom hade ”övertalat” oss att följa med ett par dagar upp till Åre i Jämtland så när det mesta var packat på måndag morgon så åkte vi iväg. Pojkarna hade åkt ett par timmar före oss.
 
Kerstin och jag tog vägen genom Våmhus, norrut upp mot Älvdalen och vidare mot Lillhärdal.
 
En stor del av sträckan följde vägen utmed en forsande älv och när vi var några km söder om Sibirien stannade vi för att fika.
Fram med dom hopvikbara stolarna vilka vi placerade så att vi hade en fin utsikt över älven.
Eftersom jag inte kan fotografera med glasögonen på så lade jag dom på motorhuven och naturligt vis blev dom kvar där när vi åkte.
Fyra mil senare kände jag att något fattades och kom på misstaget. Det var då bara att vända och hoppas att glasögonen fallit av vid vägkanten och därigenom kanske klarat sig men så väl var det inte.
 
 
Vi hittade dom ett par hundra meter norr om fikaplatsen, väl tillplattade och utan glas.
Kul!
Att köra bil utan glasögon var inget problem men att försöka läsa något var otänkbart.
Ett samtal till försäkringsbolaget gav beskedet att någon ersättning inte utgick på grund av att dom helt enkelt var för gamla. Tio år!
Så det blev senare, då vi kommit hem igen, till att beställa nya och se glad ut.
 
Efter detta missöde fortsatte vi norrut, genom Sveg upp till Vemdalen och vidare till Svenstavik där vi tog av och följde vägen utmed södra sidan om Storsjön upp mot Mattmar.
 
När vi kom till Hoverberget körde vi upp till toppstugan för en fika.
Däruppe har man en magnifik utsikt. Åt norr över Storsjön och åt väster mot Oviken.
 
Ännu var dagen varm och nästan klar men i väster väntade mörkare moln.
 
Därifrån gick färden genom Hallen där jag har mina rötter. Det var dit som släkten utvandrade från Våmhus i Dalarna.
 
Vidare åkte vi upp till Mattmar där utsikten fortfarande var hänförande. Ännu hade dom mörka molnen inte nått oss men när vi närmade oss Järpen kom dom första regndropparna och bortåt Åre till var det alldeles mörkt och grått.
 
 
Klockan 18:00 steg vi in på hotellet där pojkarna bokat rum åt oss för två nätter.
In på rummet där vi vaskade av oss och bytte om innan det var dags att gå till matsalen för en god buffé.
Dock var det något som inte kändes helt bra, varken för Kerstin eller mej och senare på natten blev vi varse varför.
Maginfluensa!
Nästa morgon var jag bättre men hade ingen vidare matlust och har nog aldrig känt mig så matt.
För Kerstin hade det börjat lite senare så hon kom inte ut från rummet förrän efter lunch.
Så under förmiddagen hade jag kämpat mig iväg med bilen till Vålådalen och fotograferat, stannade sedan vid en ICA butik och köpte en grillad kyckling och Pringles.
Det fick bli dagens middag.
 
På eftermiddagen blåste molnen bort och det blev alldeles klart så då kämpade vi oss upp till kabinbanan och åkte upp till fiket uppe på Åreskutan.
Utsikten var hänförande men det blåste riktigt kallt och det var bara 9 grader varmt så det blev till att dra upp dragkedjan på jackan.
 
Hade tänkt göra en sväng till Huså för att hälsa på goda vänner men influensan satte stopp för dom planerna och nästa dag packade vi och åkte tillbaka ner till Fryksås för ännu en övernattning i stugan.
 
Det kändes väldigt stilla och tyst i byn när vi nu kom tillbaka. Utav alla våra gäster hade dom flesta åkt vidare. Kvar fanns vår värdinna Ingegerd och vår goda vän Lilian eljest var vi ensamma.
 
 
 
 
Dock hade Ingegerds och Bertils dotter med barn kommit dit och det var trevligt att få lära känna henne lite också.
 
När vi tagit in det vi behövde för natten bytte vi om och gick ut för en sedvanlig runda i byn.
Att gå har blivit både en vana och ett behov när vi är där. Det är lite som om man aldrig blir mätt på det man ser, aldrig kan få nog av alla intryck och dofter.
Tillbaka uppe på rummet kokte vi vars en kopp te och satte oss vid fönstret och såg skymningen sänka sig över Orsasjön och såg hur ljusen började tändas i Mora.
Alldeles tyst och stilla. Vi sa inte mycket heller utan satt bara där och njöt och summerade vår semester.
Åter igen kunde vi konstatera att bättre än så här kunde vi inte få det.
Och det bästa av allt; om bara en kort tid kommer vi åter att passera Fryksås skylten på vår väg upp för backen när vi i slutet av september kommer tillbaka för att njuta av höstens färger och dess klara luft.
 
Till dess; sköt om er!
 
 
September 2009
 
 
 Efter flera dagars resfeber kom så äntligen stunden då vi satte oss i bilen och körde iväg.
Än en gång var vi på väg norrut för att få några dagars ledighet i Fryksås med omnejd.
 
Det är onsdag eftermiddag och från en nästan klarblå himmel lyser solen härligt och det är precis ett sådant väder som vi hoppats på. Dock, vi trodde det skulle vara mörkare vid den här tiden för vi hade packat ner en påse med tjocka stearinljus, ämnade för den kommande fikastunden någonstans utmed vägen.
 
Den plats vi planerat att stanna på missade vi så vi bara rullade på ända till dess vi kommit norr om Filipstad. Där hittade vi en sjö med intill liggande rastplats och då vi kört längre än planerat hade det nu faktiskt blivit tillräckligt mörkt för att tända våra ljus.
 
Fram med fikalådan och ljusen och strax lyste ett antal ljus upp mörkret och stunden fyllde oss med en ljuvlig värme över att vi på nytt skulle få komma till den plats som så fullständigt tagit våra hjärtan till sig.
 
När termosen öppnades spred sig en härlig doft av kaffe och nerifrån sjön hördes några änders försiktiga kvackande, precis som om dom också känt doften och ville dela stunden med oss.
 
När klockan närmade sig 22:00 körde vi på nytt upp för den ca en mil långa backen från Hansjö till Fryksås. Innan vi nådde korsvägen mot Grönklitt passade en älgtjur på att visa sig på vägen, halkade till med ena bakbenet på asfalten och försvann sedan in i skogens skyddande skuggor.
 
Vilken känsla det var att återvända.
Från stugornas fönster spred sig ett hemtrevligt ljus och sakta körde vi upp längs Bockgjerdswen till Fjösbokkan där vi parkerade framför Brudtallen.
 
Snabbt bar vi in vårt bagage varefter jag ivrigt gav mej ut i mörkret för att andas in luften och dofterna.
Det var väldigt mörkt men ögonen vande sig efter en stund och som reserv hade jag med mej en minificklampa om det skulle behövas.
Jag gick ner mot hotellet, tog en sväng upp för Ramoswen och sedan ner igen och vidare ner för Byfardswen och höger bort till Veserwen.
 
Där i backen, där byns magnifika ögonmärke står, tallen, lyste det hemtrevligt från gården och jag skyndade mej upp för backen och hem för att hämta kameran och sedan tillbaka ner igen bara för att konstatera att jag nog behövt ett stativ också. Så det motivet får jag spara till en annan gång.
Längre upp i backen, vid Fäbodpensionatet, stannade jag för att se ut över bygden.
I beckmörkret blev Vintergatan kristallklar och nedanför mej bredde bygden ut sig och likt tindrande stjärnor lyste lamporna i byarna runt sjön.
Vilken tystnad!
Så tät att du nästan skulle kunna ta på den.
Från en annan plats i byn skulle jag de kommande kvällarna få njuta av mörkret, tystnaden, stillheten och byarnas ljus på ett för mej väldigt påtagligt vis.
 
En lång stund stod jag där och inandades Fryksås atmosfär.
Och jag njöt av den!
 
Torsdags morgon kom med regn. Det kändes på något sätt ofattbart för jag var så helt inställd på att dessa dagar skulle vara lika dom förra hösten.
Dock innan regnet kom hade jag som vanligt varit uppe tidigt och gjort en runda i byn.
Nu blev det lite smått och gott av småpyssel i stället och vi åkte ner till Mora för att handla och se oss omkring lite.
Efter lunchen började det klarna upp och vi åkte iväg på vår första utflykt som blev Lilla och Stora Vasselnäs fäbodar norr om Våmhus.
Det blev även ett besök på kyrkogården i Våmhus för att besöka en kär släktings grav där blommorna fortfarande stod vackra efter begravningen en vecka tidigare.
 
Senare på kvällen, när det var helt mörk, begav jag mej så ut på en runda.
Rodskeriwen var helt uppgrävd pga. renovering av stugorna längst upp i backen och avloppet skulle läggas frostfritt, så där kunde man inte gå. Åtminstone inte i mörker!
Så jag gick i stället ner för backen mot hotellet och sedan upp för Ramosbacken, förbi Smidgården, upp mot Kalles men tog av åt väster för att komma till det som jag kallar för Prestwen. En väg som inte haft något namn tidigare men i vars närhet det finns platser som Prestkeldu och Prestkittan så därför blev det logiskt för mej att kalla vägen där för Prestwen.
 Kalles hus "på höjden".
 
Där grusvägen slutar och gräsåkern tar vid, ligger ett ställe med ett mycket vackert härbre vilket har en utvändig trätrappa upp till en smal loftgång.
Då jag ännu aldrig mött någon ägare där så har jag tagit mej friheten att då och då gå till detta härbre, klättra upp för den smala trappan och slå mej ner på den smala loftgången.
 
På dagtid är det en fantastisk plats att fotografera ifrån och på kvällarna har det blivit min speciella plats för själsligt friskvård.
Därifrån har du en obruten utsikt i minst 90 grader ut över Orsasjön och Siljan.
Därifrån ser du ljusen på östra sidan om sjön från Hansjö via Orsa och Vattnäs ända till Mora i söder och sedan Östnor, Bonäs, Kumbelnäs och Våmhus på den västra.
Runt omkring mej var tystnaden nästan total, bara något enstaka ljud från skogen bakom stugan påminde om att jag inte var ensam i detta ”mitt” universum.
Ovanför tindrade stjärnorna klarare och intensivare än jag sett dem göra tidigare.
Där blev jag kvar i säkert en timme och lät stundens upplevelse skölja bort allt slagg i mina tankar.
Här fanns inte längre utrymme för negativa tankar.
Diskbråcket för drygt fyra år sedan, som fortfarande håller mej vaken vissa nätter, blev här tämligen oviktigt och litet.
För en stund kunde jag känna att livet är större än så.
 
Gässen flytta
Dikt av Dan Andersson
 
   När de gamla såren heta tära,
   när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
   när att leva är att stenar bära
   och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
   gå och drick en fläkt av höstens vindar,
   se med mig mot bleka, blåa skyn!
   Kom och stå med mig vid hagens grindar,
   när de vilda gässen flyga över byn!
 
 
Om det inte varit för att kvällskylan börjat göra sig påmind så hade jag nog suttit kvar där än…..
 
 
Fredag morgon var gnistrande klar och skimrade i rosa. Termometern visade på 1,4 grader och det var inte utan att det kändes i öronen när jag vid 06:30 tiden begav mej ut.
Jag njöt av att på nytt få känna det rödskimrande gruset under mina fötter och sakta tog jag mej upp vid sidan av vägarbetet på Rodskeriwen, upp till Anderssons stuga i backen varifrån jag tog dagens första kort ut över byn.
 
Därifrån gick jag sedan bort längs Prestwen och över ängen till Ramoswen, ner för backen och vänster ner för Bockgjerdswen till byns infart och därifrån västerut på Morkallgjerdswen, över Byfardswen och vidare västerut på Keldplasswen till Vesterwen.
Upp förbi Pensionatet, över Firibjärswen och så var jag tillbaka på Fjösbokkan i vars västra del Brudtallen ligger. Fjösbokkan är den stora vändplanen i norr och alla dessa väg, och platsnamn uttalas och stavas så som man gör på den västra sidan om Orsasjön.
Fryksås var ju från början ett fäbodställe till Bonäs by och dialekten på den västra sidan är mycket mer särpräglad än vad den är i till exempel Orsa.
 
När jag så klev in i stugan igen var Kerstin vaken och det blev dags för frukost varefter vi begav oss till Fyrisberg för fotografering.
Precis som Fryksås är utsikten från Fyrisberg sublim och hänförande.
Det märkliga var att där, i slutet av september, blommade fortfarande prästkragarna, lupinerna och midsommarblomster.
Vi hittade även smultronblom och kart.
Månne det är det soliga läget i nästan 45 graders vinkel som gör att värmen och ljuset stannar kvar lite längre?
 
Där träffade vi på ett par boende som vi samtalade med en stund och även fotograferade.
 
Från Fyrisberg åkte vi sedan ner till Mora för lunch, sedan hem till Fryksås för att fylla på termosen med kaffe och ordna några smörgåsar och sedan i väg igen.
Ner för Fryksåsbacken och sedan västerut på en liten avtagsväg nere i backen, ytterligare en kilometer och sedan norrut mot Rädbjörka fäbod och vidare norrut till dess vi hade dom västra Rädsjöarna till höger om vägen i färdriktningen. Där stannade vi, tog med ”pensionärsstolarna” och fikakorgen och gick ner mot sjön. Där hittade vi en plätt med mjuk grön mossa där vi placerade våra stolar för en skön kaffestund.
 
Efter några timmar var vi tillbaka i Fryksås.
På sedvanligt sätt tog jag kameran och begav mej ut. Vet inte vad det är men jag har svårt att sitta stilla när jag är här uppe. Det är som om jag bara måste vara ute och gå hela tiden. Samtidigt är det ju precis det som jag behöver; att vara i rörelse så mycket som möjligt.
Lite senare på kvällen blev det så lite god mat och en skön stund tillsammans.
 
När sedan mörkret fallit övertalade jag Kerstin att följa med mej till mitt ”hemliga” ställe.
 
 
 
Hon är lite nervös för mörkret i byn med tanke på att det faktiskt händer att någon nalle tar sig väg genom byn.
Ner för backen till hotellet, upp för Ramoswen och väster ut en bit ovanför Smidgården och sedan försiktigt bana oss väg genom det höga gräset upp till härbret.
På något konstigt vis ”känner” jag vägen dit även om det är beckmörkt och jag fick leda Kerstin så att hon inte skulle snubbla. Själv ”såg” jag vägen klart och tydligt!
 
När hon väl kommit upp för trappan och satt med benen hängande ut över loftgångsbjälken insåg hon varför jag ville att hon skulle följa med.
 
Nu kunde hon ”se” det jag försökt beskriva. Se storslagenheten i utsikten, känna friden i tystnaden och bara låta sig omslutas av mörkrets vila.
Tiden upphör på något märkligt vis när man ”är” i en sådan upplevelse och när man tittar på klockan och konstaterar att det gått drygt en timme så kan man nästan inte tro det.
-        Vi kom ju nyss!?!?
Försiktigt hjälpte jag Kerstin ner från härbret och ledde henne genom mörkret tillbaka till Prestwen och österut till Ramoswen. Därifrån kunde man i ett visst sken från Smidgården vägleda sig ner för backen.
Väl nere vid hotellet tog vi vänster ner mot byns infart men när ljuset från stugornas fönster avtog och övergick i becksvart mörker ville inte Kerstin gå längre.
 
För egen del har mörkret aldrig varit ”mörkt” för mej. Jag är uppvuxen invid skogen, har lekt i skogen som barn, har arbetat där som vuxen och även tillbringat många dagar där när jag med ryggsäck, sovsäck och liggunderlag begivit mej ut på ensamma vandringar i vildmarken.
Om det är någonstans jag känt riktig trygghet så är det väl där, i skogen, omsluten av trädens grenar, av mörkret som skingrats av dom värmande eldar jag gjort upp och som jag kokat mitt kaffe över.
Aldrig någonsin har skogen eller mörkret gett mej oro!
 
Så, nere vid byns, på östra sidan, sista hus, vände vi och gick i sakta mak tillbaka upp till ”vårt” hem på Brudtallen.
 
Även lördags morgon var klar men inte lika kall som föregående morgon. Som vanligt blev de min uppgift att gå upp tidigt för att väcka solen så att den inte skulle försova sig.
Undrar vad det är som gör att jag vaknar vid samma tid varje morgon utan klockringning?
 
Någon timme senare är jag tillbaka och vi äter vår  frukost och njuter av lugnet och stillheten.
När kaffet är intaget går jag så ut igen och tar mej upp invid vägarbetet på Rodskeriwen.
När jag kommer upp till Anderssons ställe finner jag att dom är där. Hela familjen!
Med barn och barnbarn.
Fotografering så klart och i enlighet med den gästfrihet jag mött i byn blev jag naturligtvis erbjuden en kopp kaffe tillsammans med familjen där på trappan till deras härbre.
 
Kl 13:00 körde vi in i den nedre av Bönsabergs två fäbodsbyar. Dit var vi bjudna på lunch till ett par släktingar, där modern till frun var den släkting vars grav vi besökt tidigare i veckan.
 
Här blev vi välkomnade med kramar och omfamningar och från grillen doftade det härligt från grillade kycklingfiléer.
Inne i stugan blev det sedan sallad, hembakat tunnbröd och potatis till den grillade kycklingen.
Och vin…..
 
En synnerligen välsmakande måltid.
 
Lördagskvällen blev som dom andra kvällarna, lite god mat, fika och vandringar runt byn och senare på kvällen tittade jag på Tina Turner på tv. Det var nog första gången jag sett ett helt program med henne och blev helt betagen av den scennärvaro och utstrålning hon hade.
Helt otroligt!
Kvinnan är ju 70 år fyllda!
Själv skulle jag nog inte orkat hälften av det hon presterade.
 
Söndag morgon.
Åkdag.
Packning.
 
 
Vara hur det vill med den saken men runt byn var jag tvungen att gå. Att som alltid gå runt och liksom ta farväl för den här gången av dom platser jag lärt känna och älskade.
En hel del fotograferande blev det även denna morgon.
Tillbaka vid stugan hissade jag flaggan så att den skulle hälsa Bertil välkommen lite senare.
 
 
 
 
Söndagen den 27 september 2009 ca 07:00. Solen börjar synas i lövträdens kroner nere vid hotellet.
 
När jag sedan stod i duschen hörde jag Kerstin prata med Bertil som åkt tidigt hemifrån för att få träffa oss innan vi for.
Så när jag var klar med tvagningen bjöd vi in Bertil på fika och hade en trevlig stund tillsammans.
 
Vid 11:00 tiden var allting klart och efter att ha kramat om Bertil satte vi oss i bilen och rullade söderut igen.
Vemodigt som alltid. Hur länge vi än är här så känns det ändå likadant varenda gång; som om vi inte var klara med Fryksås än.
 
 
Men även verkligheten måste ha sin tid så det är inte ett farväl utan ett ”på återseende”.
 
 
Sköt om er!
 
 
 
 
Site Builder drivs av  Vistaprint