-
2011
Hej igen!
Efter en lång men härlig vinter börjar nu våren alltmer göra sig påmind. Fåglarna har börjat sin serenad och när jag är ute och går kan jag känna dofter som jag förknippar med den tid som är på väg; Våren!
För den som letar efter vinterbilder så blir det inte några sådana i någon större mängd för min del. Delvis på grund av att det ofta är sparsamt med ljus och dels på grund av kylan. Mina fingerleder värker långa tider under vintern och när jag fotograferar vill jag vara utan vantar. Det blir för klumpigt annars. Dessutom är det som om den delen av mig, fotograferingsivern, ligger i ide på något vis och det är andra saker som tar överhanden. Allt har sin tid, som man säger.
Nu när ljuset så sakta återvänder börjar också tankarna på Dalarna och Jämtland göra sig allt mer påminda.
I sommar kommer två av mina tre barn med familjer att vara med oss en vecka uppe i Åre.
Det skall bli roligt!
Så planeringen är i full gång och sedan är det bara att hoppas att vädret blir lika fantastiskt som det var förra året med massor utav både sol och värme.
På återseende!
Dagbok från Fryksås, juli 2011.
 
Efter dom nu välbekanta fyrtiofyra milen från Herrljunga kom vi åter igen upp till ”vårt” kära Fryksås. En fäbod by som stått där i århundraden, där tiden, vid ett första ögonkast, stått stilla men som likväl förändrats vid varje nytt besök.
 
 
Härbren som rivits eller flyttats, hus som byggts till och även helt nya som tillkommit.
Från dom gamla vykort från byn som jag samlat på mig kan jag se att detta inte är någon ny företeelse utan något som pågått i alla tider. Så om man bortser från att byn inte längre har några kreatur så är den likväl inte statisk utan full av liv.
I skrivandets stund har jag dock fått veta att kreatur på nytt planeras i Fryksås. Åtminstone ett! En liten kalv vars ”hem” just nu håller på att uppföras ovanför Smidgården.
Dock finns det ”värden” som Fryksås representerar som, tack ock lov, är beständiga.
Byns skönhet.
Den skönhet vi så tydligt upplevde vid vårt första besök har inte avtagit. Tvärt om! Hela tiden upptäcker vi nya saker, detaljer som fångar vår uppmärksamhet.
 
 
Utsikten, vyerna.
Dom är lika hänförande år efter år och att sitta vid vårt fönster och se ut över Orsasjön, Mora och Silja, se hur vädret kan skifta på några minuter, se dimman komma smygande över sjön som ett tjockt vaddtäcke, se hur det når skogen nere vid Bäcka och meter för meter arbetar sig upp för sluttningen för att slutligen i långa böjande slingor omfamna dom stugor vi ser genom fönstret bara för att sedan några minuter senare dra sig tillbaka samma väg det kom och låta sikten åter igen bli helt klar, det är ett skådespel så fascinerande att man glömmer både tid och rum.
 
 
Stillheten, friden.
Den stillhet och den frid som råder här är något vi förundrats över många gånger. Även om det vissa tider rör sig rätt mycket folk i byn så vilar det likväl en fridfullhet över allt som gör att man kopplar av totalt och hela tiden frågar sig vad det är för dag. Vilken dag det är blir här inte så viktigt.
Man bara ÄR!
 
 
Tystnaden.
Att från vardagens alla ljud få komma hit där, särskilt om hösten, tystnaden ibland nästan är total, är den vila och återhämtning som själen så väl behöver för att rätt kunna hantera stress och arbete under övrig tid.
 
 
Människorna.
Redan vid vårt första besök förundrades vi över hur lätt det var att få kontakt med bybor, hur väl vi blev mottagna. I dag, när vi sitter på verandan ut mot vägen, kommer folk som passerar förbi spontant fram och pratar. Det kan vara bybor eller turister men den atmosfär som råder öppnar liksom upp för samtal och relation.
 
 
Naturen.
Varje morgon vid 07:00 tiden går jag ut genom grinden för att under en till en och en halv timme vandra omkring i byn. Jag stannar, sätter mig ner, lyssnar, spanar och njuter av allt det vackra. Det var här i Fryksås som jag för första gången blev varse Mjölkörtens otroliga skönhet när jag såg den i kontrast mot dom grå stugorna.
Så där tidigt på dagen ser jag också ofta vad jag kallar för ”Fryksåsharar”. Det är ovanligt stora harar med en väldigt vacker och slät päls som nästan skiftar i beige.
Även fåglarna är många och av skiftande slag och i anslutning till byn finns bärrika skogar, fiskrika sjöar och vandringsleder som förbinder byar och sjöar med varandra. Det är en natur som är rik på det mesta och som är öppen för var och en som vill utforska den.
 
 
Övrigt.
Till byns värden kanske sedan även kan läggas närheten till andra platser som var för sig också har sina särskilda värden.
Jag tänker då på platser som Grönklitt som lockar folk både sommar och vinter med sina skidbackar, sin djurpark och en massa annat. Vidare har vi Orsa med sina spelmän, sin Yra med mera, vi har Mora som är rikt på kultur av olika slag och som också hyser ett av våra favoritmatställen. Vi har Våmhus, den by där jag själv har mina rötter i släkten Storhans, en by som i sig består av en mängd små byar och ett antal vackra fäbodställen.
Så att komma hit är inte bara en tid av semester, det är även för mig en känsla av att komma ”hem”, att få möta generationers arv samtidigt med nutida släktingar och vänner.
Så jag hoppas du som läser det här något litet har blivit nyfiken på att själv ta reda på mer, att själv få hitta dom värden jag talat om, att låta dej fyllas till brädden av dom och uppleva dess berusning.
Bröllop
En av sommarens höjdpunkter var när vi genom fönstret på övervåningen fick se en vitklädd familj komma gåendes nerför Vesterwen. Omedelbart fångade dom vår uppmärksamhet och när dom efter en stund kom tillbaka uppför vägen såg vi att det fanns en brudbukett med och då förstod vi vad som var på gång. Så naturligt vis tog jag min kamera och sprang ner för trappan och ut genom grinden och ner längs Firibjerswen på vilken jag sett att dom försvinna.
När jag hittade dom fick jag reda på att dom varit och gift sig och att dom ville ha några bilder från Fryksås med sig hem. På min förfrågan om jag fick ta några bilder på dom blev svaret ja och även ett medgivande till att lägga ut dom på min hemsida. Så vänner, låt mej presentera den vackra familjen Wildheim.
 
 
Dagbok, juli 2011 del 2.
 
Att fika i ”vår” busskur på vägen upp har nu nästan blivit ett måste. Inte världens mest idylliska plats kanske men likväl något vi känner igen, något som känns så där ”Yes, vi är här igen”!  Vår första :) på resan skulle man kunna säga.
 
 
Väl komna till Mora handlade vi på Maxi och därefter upp till Fryksås och gjorde upp eld i den öppna spisen. Ganska snart spred sig en skön värme i lägenheten och skuggorna från lågorna dansade runt väggarna i rummet. Inte spelar väl lite regn någon roll när vi ändå kan ha det så där mysigt och skönt?
Den första kvällen somnade vi till ljudet av knastrande vedträn i den långsamt falnande elden.
Tidigt nästa morgon, redan klockan sex faktiskt, klev jag ut genom dörren. Dimman låg tjock över byn men i öster kunde man se hur solen kämpade för att ta sig igenom och redan fyrtiofem minuter senare började dimman dra sig ner över Orsasjön och försvinna söderut och solen kunde stråla från en klarblå himmel.
När jag åter klev in genom dörren var Kerstin redan igång med frukosten och när allt var klart bar vi ner den till verandan och satt där i solskenet och njöt av semesterns första morgon i Fryksås.
 
 
Allt var tyst, mycket tyst. Så där tyst som vi bara upplever det här uppe. Men efter en stund, när öronen vant sig märke vi att det likväl fanns ljud. Flugor som surrade, humlor som åt frukost på öst väggens blommor, fåglar på sydsidans äng och så småningom kom även Fäbodpensionatets stuggäster gåendes över grusplanen på väg ner till pensionatets matsal för frukost. Många av dom hejar när dom går förbi och några stannar och pratar en stund. Det är något jag uppskattar här i Fryksås, det är så lätt att få kontakt med folk!
Lite senar tar vi bilen och åker till Hornberga, en liten by i dalgången öster ut. Där var det auktion som lockade men som visade sig vara av lite annat slag än vi förväntat oss så vi åkte vidare till en turistattraktion i närheten, en gammal kyrka där jag höll en liten sommarkonsert för dom närvarande.
 
 
Många?
 Nä!
 Bara Kerstin.
Men det var ju kul ändå!
Dagarna som följde fylldes med många promenader runt omkring till Grönklitt, Björnsjön och hit och dit i byn.
Det blev även bilturer till Orsa, Mora och Våmhus.
Ett kärt återseende var det att åter igen komma till restaurang Oscars i Mora. Där är inte bara mycket bra mat, där är också otroligt god service.
 
 
En dag när vi var där fanns pannkakor till efterrätt. När jag, som är intolerant mot mjölk, frågade om dom innehöll mjölk så var svaret ja. Men innehavaren såg tankfull ut och sa sedan: ”Jag kan nog ordna något åt dej”. Sedan försvann hon i köket och kom efter en stund ut med mjölkfria pannkakor. Då fick hon en stor kram. Det kallar jag god service!
Uppe i Fryksås umgicks vi med Bertil som även fick dit delar av sin familj, vi träffade Lilian och även delar av Våmhus släkten som kom och fikade med oss på Smidgården.
På fredagskvällen började vi packa för att i god tid kunna komma iväg mot Jämtland på lördagsmorgonen.
Sent på kvällen kom vår son Marcus med fru Hanna dit för att övernatta och sedan följa med oss norrut till Åre.
Lördagsmorgonen mötte mej med sol när jag kl. 7:00 klev ut genom dörren för att ta min morgonrunda innan frukost. Nere över Orsasjön låg diset som en tjock matta.  Det är skönt att få röra på sej innan man ska sätta sej i bilen och åka hela dagen.
Tillbaka hem för frukost och sedan kaffe på verandan varefter bilarna packades och lägenheterna städades ur.
När klockan var närmare tio rullade vi ner för backen och satte kurs mot Sveg.
När vi passerat gränsen till Hälsingland var det dags för att tömma termosen och trycka i sej några smörgåsar.  Platsen var den samma som förra året vid en vacker liten sjö. När vi kommit ner från Fryksåsbacken hade solen försvunnit och ända fram mot Sveg körde vi i ett slags grådis som efter Sveg började lätta och vi fick åter se solen tränga fram mellan molnen.
I Vemdalen stannade vi vid en trevlig diverseaffär med inriktning på fiske och friluftsliv.
Nya stövlar till Kerstin och en höftryggsäck till mej så att jag slipper belasta ryggen. Visade sig senare fungera alldeles utmärkt.
Därefter körde vi vidare över Vemdalsskalet till Klövsjö där Marcus och Hanna stannade för mat. Kerstin och jag fortsatte till Persåsen på södra sidan om Storsjön.
 
 
 Persåsen är också ett sådant där ställe man gärna återkommer till. Både för den utsökta maten men även för den mycket trevliga butiken med olika handarbeten, snickerier och massor av annat som går att titta på länge.
När vi senare kom till Marby Gammelgård stannade vi och inväntade dom andra och gick sedan in för att få i oss lite våfflor med hjortronsylt och grädde.
 
 
Vid 17:00 tiden kom vi slutligen fram till lägenheterna i Nya Lundsgården strax väster m Åre. Så skönt att vara tillbaka, slänga ifrån sej allt bagage och skynda sej ut på balkongen för att på nytt få njuta av den härliga utsikten över Åredalen.
Åter igen tittade vi på varandra och sa nästan simultant: ”Tänk så bra vi har det!”
För visst är det en förmån, en helt fantastisk förmån, att ha möjlighet att både få njuta av tillvaron i Fryksås och sedan också det storslagna Jämtland där vi båda har våra rötter. Min far kom från Ytterån och Kerstins mor från Östersund.
Senare på kvällen, när vi alla kommit i ordning, åt vi en god middag tillsammans inne hos oss. Marcus och Hanna bor i lägenheten intill så det är inte så långt för dom att gå.
 
Precis som i Fryksås börjar jag dagarna i Jämtland med en lång promenad före frukost och när jag nästan är på väg ut kommer Kerstin upp och överraskar mej med att vilja följa med. Det händer inte så ofta. Hon är mer en kvällsmänniska och jag tycker om att vara uppe när solen vaknar.
Vi går upp till E 14 som så här dags en söndagsmorgon ligger helt öde. Väl uppe, backen är brant, går vi väster ut mot Duved för att ta oss bort till Ullån och se om det är mer vatten i den än förra året.
 
 
Jo, det var det!
Nu vräkte sig vattnet ner för berget i ett mäktigt dån till skillnad mot den lilla ström som var förra året.
Efter frukost åker vi tillsammans med Marcus och Hanna upp till Åre Björnen och ända upp till Copperhill varifrån utsikten är enorm.
 
 
  Därifrån åker vi vidare till Fröå gruva där vi går omkring en stund och tittar på det som en gång var en hel by med skola och allt, en by uppbyggd runt en koppargruva. I dag finns endast ett fåtal stugor kvar.
Lunch blev det sedan, precis som förra året, i Huså Herrgård. Ett mycket trevligt ställe med utsökt god mat.
Måndagens stora händelse var en avstickare upp i fjällvärlden med utgångspunkt från Ullådalen, den plats som snabbt blev en favorit här i Åre. Ullådalen ligger mellan Åreskutan i öster och Mullfjället i väster och bilvägen går nästan ända upp till trädgränsen så det är bara att kliva rakt ut i naturen. Samtidigt har man härifrån en helt otrolig utsikt mot fjällvärlden i sydväst. Du ser fjällen runt Storulvån och en massa toppar som jag inte vet namnen på men vackert är det.
Vi följde leden norrut mot men vek inte av ner mot sjön som förra året utan följde leden mot nordväst.
 
 
I gränslandet, där fjällbjörken börjat krympa till knotiga buskar och med utsikt över både fjäll och sjöar satte vi oss i lä i en backsluttning för att fika.
 
 
Undrar om det finns någon stans där det luktar så gott när man öppnar en kaffetermos som det gör uppe på fjället?
När vi fikat klart lämnade Marcus och jag flickorna för att fortsätta ytterligare en bit upp över några krön. Det kännetecknande för fjällen är att man ser en topp och vill upp på den bara för att upptäcka att det bara är en liten platå och att flera ”nya” toppar reser sig bortom och bortom igen.
När vi stod där och beundrade utsikten såg vi hur ett mindre regnväder var på väg emot oss och inom ett par minuter kände vi hur det började regna på tvären från väster. Det enda skydd vi kunde se var en buske av fjällvide. Ganska tät dock! Så vi stövlade dit och kröp in så tätt vi kunde vid dess fot. Den var inte mer än en dryg meter hög men gav oss allt det skydd vi behövde.  Så där satt vi till dess det mojnade då jag fortsatte uppåt en bit medan Marcus låg kvar under busken.
 
 
Väl uppe på platån kunde jag se ner i dalen norr om Åreskutan, ner mot Huså och Kallsjön.
Detta var Hannas första fjällvandring och vad det lät så var det en positiv upplevelse som vi förhoppningsvis får med dom på fler gånger.
Tisdagen var tänkt för toppen på Åreskutan men när den även långt fram på förmiddagen låg omsluten av en tjock dimma så valde vi att åka till Edsås dalen i stället. Först tog vi dock en sväng till Mörsil och Kretsloppshuset.
 
 
 
 
Edsås dalen ligger tämligen rakt söderut från Åre men med Åresjön och Renfjället emellan.
Så för att komma dit måste man först åka till Undersåker och sedan ta bron över vattnet och därefter västerut igen fast på den södra sidan om sjön.
 
 
Väl där hittade vi ett rastplatsbord med utsikt söderut där vi tömde en termos med kaffe sedan fortsatte vi, först upp mot trädgränsen på Renfjällets södra sida och sedan tillbaka ner och följde en liten väg ut till den vackra Hensjön. Där stannade vi och gick omkring en stund och bara kopplade av vid vattnets skvalpande mot stranden.
 
 
Onsdagen var vikt för resa först till Böle i Ytterån, den plats där min far var född och visa ”barnen” den ö i Storsjön, strax utanför Böle, där min far och mor förlovade sig.
Där ifrån åkte vi till Näskotts kyrkogård därför att Marcus ville fotografera familjegravarna. Vidare till Krokom för lunch och sedan in till stan för att gå och titta en stund innan vi skulle vidare ut till Stocke-Titt på Frösön för en liten mini släktträff och fika.
 
 
En härlig, solig dag som kröntes med att åter få träffa våra kära släktingar och vänner ännu en gång.
Efter sedvanlig morgonrunda och frukost på balkongen gav jag mej ensam iväg upp till Ullådalen. Marcus och Hanna skulle iväg till Trondhejm och Kerstin ville gå i affärer en stund så då passade jag på att ta mej en liten sväng. Det liksom drar i mej att få andas fjälluft, känna dofterna av ljung och våtmark, dricka vatten direkt ur bäcken och njuta av den stora tystnaden.
 
 
Omsluten av allt detta stegade jag upp genom trädgränsens knotiga snår av fjällbjörkar, vide, pors, dvärgbjörk, och ett myller av olika fjällblommor. Dessutom fann jag mogna hjortron som jag ivrigt ”glufsade” i mej.
Ofta, ofta säger vi till varandra, Kerstin och jag, att ”det bästa i livet är gratis”. Alla dessa bär som du bara kan plocka och äta, utsikten du fritt kan njuta av, naturen, allt är gratis. Det är bara att ta för sig!
 
 
När jag var däruppe i vildmarken så på vägen ner från fjället mötte jag ett äldre par som jag började prata med. När vi pratat en stund och dom hörde att jag hade mina rötter i Ytterån så frågade mannen mej vad min far hette och när jag sa det så utbrast han: ”Men honom kände jag ju!”. Och sa han vidare: ”Hans bror Erik hjälpte mej att snickra.”
Då visade det sig att vi var släkt i släkt.  Min farbror Gunnars fru var hans moster. Tänk vad världen kan vara liten ibland!
Inte konstigt att jag tyckte dom var trevliga! :)
Efter lunch inne i Åre körde vi öster ut till Hallen och vidare upp över Överhallen och till Bydalen. Bydalen var det ställe vi ofta åkte till som barn då vi med våra föräldrar, farbröder med fruar och våra kusiner skulle bestiga Västfjället.
Nu var det dock bara Kerstin och jag och vårt mål var inte Västfjället utan Hovdebua. Hovdebua är en ”levande” fäbod, det vill säga en fäbod med djur, i det här fallet getter och en plats där dom även har servering i form av våfflor, hjortronsylt och grädde. Glömde jag säga att dom även har kaffe? Jo det hade dom och gott var det också. Där fanns även en hantverkare som tillverkade skålar, askar och annat i så kallad ”svepteknik”. Mycket välgjort och väldoftande så det blev en del med sig hem därifrån.
Innan vi for hemifrån så hade jag ringt runt till olika platser som vi ville besöka för att höra om möjligheten att kunna få laktosfria våfflor och detta var en av dom platser som lovat klara den saken. Som tur är tål jag grädde.
 
 
Ett mycket gemytligt ställe med god service och synnerligen trevlig personal. ”Bustorsan” hette Sofie och vid vissa tillfällen var även hennes far där med sin fiol vilket vi dock missade vid vårt besök.
 
Fredagen ägnade vi åt ett besök i Storlien där vi åt lunch på Restaurang Flamman där dom också hade den där för mej så viktiga servicekänslan att kunna ordna laktosfri mat.
 
 
 Man känner sig lite som en ”VIP”-kund varje gång man möts av sådan personal som på alla sätt vill att man ska känna sig nöjd med besöket. Vilket vi gjorde med råge!
Därifrån åkte vi till Storulvåns fjällstation men vädret var grått och disig så det var inte mycket vi såg men det blev ändå några små presenter inhandlade. På vägen ner såg vi renar som gick och betade strax intill vägen och när vi väl var nere från fjället började det ”lätta” lite, bli lite ljusare och vi fick bättre sikt.
Vi besökte Handölforsen där jag, för att kunna ta fina kort, var tvungen att ta mej över forsen på en smal hängbro där ”räcket”, en vajer, bara var en dryg halv meter ovanför brädorna jag gick på. Att stå på denna bro och fotografera var omöjligt.
 
 
Hade jag ens försökt hade jag helt klart tappat balansen och farit ut för vattenfallet. Nä det var omöjligt så i stället fick jag ställa mej på knä när jag tog korten och när jag skulle vidare så var jag tvungen att gå hukad och hålla mej med båda händerna i dessa vajerräcken. På mitten av bron var tvärbjälken under gångbrädorna av på mitten och hängde ner. Kul! När jag sedan kom till andra sidan hittade jag en skylt där det stod ”Beträdes på egen risk”.
Någon sådan såg jag inte på den andra sidan där jag kom ifrån. Nu hade jag inte något val, jag var ju tvungen att gå tillbaka samma väg jag kommit.
Men som ni förstår så klarade jag mej helskinnad från detta äventyr.
Kaffe, våfflor, hjortronsylt och grädde väntade på Hanriis Café i Handöl.
 
 
 
Ja så förflöt dagarna i Åre och kvällarna bestod för det mesta av god mat och dryck, kaffe på balkongen och stunder av stillhet då vi bara satt där och njöt av utsikten.
Nu väntade en resdag ner till Fryksås där vi skulle stanna ytterligare några dagar innan återfärden söderut.
Dock kan vi se fram emot ytterligare dagar i slutet av september när färgerna börjar göra sig påminda runt fäboden.
Till dess; Sköt om er!
 
September 2011.
2011-09-18
 
En ledig dag!
Annars har jag jobbat sju dagar i veckan ända sedan vi kom tillbaka från semestern för en månad sedan så det känns lite lyxigt att inte behöva stiga upp i ottan för att arbeta.
Iförd morgonrock hasar jag mej ut till brevlådan för att hämta morgontidningarna, hasar mej tillbaka in och går ut i köket för att äta frukost.
Min hustru är i Turkiet och badar tillsammans med sina systrar. Trettio fyra grader varmt! Puh!
Tidningarna får vänta till dess kaffet är klart och grötfatet nerstoppat i diskmaskinen.
När morgonsysslorna är avklarade och e-posten kontrollerad, så tar jag på mej promenadskorna och går ut.
Minst tre gånger i veckan går jag en lång runda och då helst i skogen om det inte är allt för blött. I dag är det ok så jag följer cykelvägen upp förbi ett dagis, över en trafikerad väg, förbi Folkparken och kliver sedan in i ”min” skog. Det är som att kliva in genom en dörr därför att grangrenarna hänger som en slags port där asfalten slutar och stigen in i dunklet tar sin början.
Jag behöver inte gå långt förrän ljudet från vägarna ”utanför” avtar och en levande tystnad tar vid.
Jag passerar ett ställe som heter Orraholmen, en plats där olika föreningar har klubblokaler, en naturskön plats med en stor fågelsjö där rastplatsbänkar finns uppställda så att man kan sitta där och fika.
 
 
 (Bilden är tagen i september förra året innan det vita huset brann ner till grunden.)
När jag rundat den gamla ladan fortsätter stigen längs åkrar där säden nu är bärgad och halmen ligger i högar på fälten. Genom molnen skymtar jag solen och dom tretton graderna känns plötsligt väldigt varma.
 
 
En skön höstdag!
Passerar ett äppelträd där massor av frukt ligger på backen nedanför, tar upp ett och smakar men syran är märkbar och jag avstår resten av äpplet. Fortsätter genom en kohage där ett antal kor fortfarande mumsar i sig av grönskan, passerar en stig som går norr ut mot Kullingsvik och kommer så småningom åter in på den gamla vägen mellan Orraholmen och hembygdsgården. En liten smal väg som slingrar sig genom skogen, förbi ängar och även en gammal boplats där grindstolparna fortfarande står kvar omgärdade av buskar och träd.
Efter en stund tar jag av på en liten stig och kommer så småningom fram till en liten sänka eller dal, en plats omgärdad av en låg stenmur och man kan ana att platsen för länge sedan varit brukad som åker eller liknande.
Sommartid kallar jag platsen för ”Gröndalen” och på vintern ”Silverdalen” eftersom den ligger öppet med skog och kullar runt omkring så att frosten kommer åt träden tidigt och färgar dom vita.
Där, intill stigen, ligger en sedan länge nedfallen fura. Avskalad all färg ligger den där som ett grått monument över tid och förgängelse. Men även om den slutat fungera som träd så fungerar den dock fortfarande som en skön sittplats och jag sätter mej för att bara vara en stund.
Med ryggen mot skogen blickar jag ut över den gamla hagen, hör hur det prasslar när löven letar sig väg genom grenverken mot marken och från dungen till höger om mej hör jag tofsmesens svaga pip. Uppe i grankronorna bakom och till vänster om mej susar vinden i en nästan sövande rytm som gör att en viss trötthet gör sig påmind.
Hela scenariot är som hämtat ur en John Bauer saga där mark, stenar och kullar, precis som här, är täckta av tjock grön mossa med en och annan svamp som stolt sticker upp där igenom.
 
 
Tystnaden är som jag skrev tidigare ”levande”! Det vill säga, det är alldeles tyst men ändå inte! Men det som hörs är ”tystnadens ljud”, skogens, naturens egna ljud härligt befriade från all mänsklig inverkan.
En stund för eftertanke och stilla ro.
Länge sitter jag där och låter intrycken fylla mej med bilder och tankar i en skön harmoni och nästan motvilligt reser jag mej för att sakta smyga upp för kullen, förbi stenblocken längst upp och därefter ner på andra sidan och vidare till porten mellan ”dikt och verklighet”. Det är nämligen så det känns, som om man befunnit sig i en skön vacker dikt eller dröm som man tvingas vakna ur och återvända till verkligheten.
Dock med den skillnaden att man känner sig lite starkare än några timmar tidigare.
Tänk om fler insåg vilken skatt vi har tillgång till alldeles gratis!
Sköt om er!
Snart är det också dags att åka norr ut igen. Om jag blundar kan jag nästan "se" skylten där i backen; Fryksås!
 
 
Dagbok september 2011.
 
 
Onsdag och resdag.
Denna gång kom vi iväg från Herrljunga lite tidigare än vanligt varför vi passerade ”vår” busskur i tidigaste laget för fika. I stället satsade vi på den busskur jag använt mig av i september 2008 då jag åkte ensam upp till Fryksås.
När vi kört ca 19 mil såg vi platsen som denna gång var vårt mål. En rödmålad busskur av knuttimrade stockliknande bräder. Där stannade vi, tog ut vår fikalåda ur bilen, parkerade den i mitten av busskuren och plockade upp dom medhavda stearinljusen och placerade dom ovanpå lådan och tände dom. Genast spred sig ett hemtrevligt sken och faktiskt även en viss värme. Fram med kaffet och smörgåsarna samt några kycklingben som vi ivrigt mumsade i oss.
 
 
Tänk ändå så värdefulla  dessa små stunder är, hur dom fyller ens inre med glädje och harmoni. Det är även stunder som för oss närmare varandra eftersom vi delar dess glädje.
Därifrån fortsatte vi ytterligare några mil innan vi på nytt stannade vid en vacker sjö som låg nästan spegelblank och återspeglade himlens färger som nu börjat skimra i lila. Så otroligt vackert!
Vid halv niotiden på kvällen var vi framme i Mora, körde sakta genom staden för att njuta av att återse alla dess ljus som speglade sig i Siljans vatten.
I Mora stannade vi för att handla på ICA Maxi och därefter åkte vi vidare den korta sträckan till Orsa och upp för backen till Fryksås.
Väl där kom vi till en by som var nästan helt mörk men på Brudtallen lyste Bertils lyktor så att vi kunde orientera oss, hämta nyckeln och ta oss in till vår lägenhet på andra våning med en sublim utsikt söder ut.
I den öppna spisen hade Bertil förberett med björkved så att det bara var att tända på och strax spred sig ett hemtrevligt sken och sprakande i lägenheten. En kort stund senare även den sköna värmen.
 
 
När allt var uppackat och klart satte vi oss vid bordet och njöt av grillade revben, potatissallad och lite god dricka därtill…..
Senare, när vi somnade in i våra sängar sprakade det fortfarande i den öppna spisen.
Torsdag morgon och vi vaknar sent. Klockan är nästan 08:00 och när jag lättar på rullgardinen ser vi att dagen är klar och temperaturen  nästan 15 grader. Det verkar lovande!
Vi klär på oss och går ut för en promenad runt byn och börjar som vanligt med att gå upp för Rodskeriwen mot Prästas där vi viker av åt öster mot Ramoswen.
 
 
Naturligtvis tar detta sin lilla tid eftersom jag hela tiden stannar för att fotografera. När vi senare på förmiddagen sätter oss i bilen för att åka in till Mora konstaterar jag att jag redan tagit 119 bilder!?!?!
Först till Oscars för lunch och sedan till kommunalhuset för att hälsa på en släkting. Vidare till Maxi för att handla och därefter hem för att fylla på termosen med kaffe.
När vi är klara med alla förberedelser åker vi till Heden i Våmhus för att hämta upp vår käre släkting Kråk Erik Hansson, 86 år, och låta honom följa med oss till Nedre och Övre Bleckets fäbodar.
 
 
Det är så klart en blandning av nytta och nöje.
 
 
 
 
 
 
 Dels vill jag fotografera men även njuta av utsikt och gemenskap kring  några koppar kaffe däruppe där färger och utsikt gör att man nästan blir helt stum.
 
 
 
Kaffet avnjuter vi vid ett fikabord i Övre Blecket, en fäbod med gamla släktanor och som jag redan på 1980-talet kom att älska för dess skönhet.
 
 
 
Senare på kvällen blev det dags för Kerstin och mej att avnjuta en kycklinggryta och en Chateauneuf du Pape av årgång 2001 därtill. Kan det bli mycket bättre?
När maten var avklarad tog vi med oss glasen ut och satte oss vid sydgaveln på huset för att njuta både av vinet och utsikten. En utsikt som nu bestod av ljusen från byarna runt Orsasjön och dess återspegling i vattnet. Över oss tindrade myriader av stjärnor men eljest var natten mörk omkring oss.
Tysta satt vi där och iakttog natten och såg flera satelliter långsamt röra sig över himlavalvet.
Temperaturen stod på ca 19 grader. Helt otroligt med tanke på att vi snart är inne i Oktober.
Dagen hade bjudit på temperaturer kring 23-24 grader.
När vi suttit där i mörkret en stund hörde vi plötsligt en björns vrålande bortifrån Kolberget i väster.
 
 
 
Ett mäktigt ljud som förstärktes av att det för övrigt var helt tyst.
Kerstin reagerade genast med oro och när björnen åter igen lät sin stämma höras reste hon sig och gick in. Själv var jag fascinerad och satt kvar ytterligare en timme i den ljumna kvällen. Ytterligare några gånger hörde jag nallen men sedan blev det tyst. Dock började det låta hos grannen i väster, en granne som inte var där men likväl kom det väldigt mycket ljud från det hållet och då började även jag fundera på att gå in men valde ändå att stanna kvar och via sms berätta om upplevelsen för våra barn.
Först fram emot 22:00 reste jag mej och gick in. Den helt klara stjärnhimlen var ju nästan oemotståndlig i sin skönhet.
Vilken härlig dag vi haft!
Den kvällen låg jag länge och iakttog hur elden i den öppna spisen falnade och blev till glöd.
 
Fredag morgon.
Klockan visade på strax före sju så jag klev upp, kollade temperaturen som stod på 12 grader.  Genom fönstret såg jag hur Orsasjön och himlen runt omkring färgats i rosa av den uppgående solen.
Dags för min morgonpromenad!
 
 
 
Smög försiktigt ut genom dörren så att inte Kerstin skulle vakna och fortsatte ut genom grinden och upp mot Rodskeriwen.  Längst upp i backen, vid Bertils bänk, stannade jag en stund för att se hur solen tänder eldar i lövträdens gula och röda kronor. Ljuset från solen får dem att glöda. Det är just detta som är så fascinerande med dom tidiga morgnarna, att få vara med när dagen vaknar och se nattens grå skuggor försvinna tillbaka in i skogen.
Rundan tar idag lite drygt en timme varefter jag kliver in genom grinden igen och går upp för trappan till vår lägenhet. Nu vaknar Kerstin och vi gör i ordning frukosten och går sedan ut på verandan för att dricka morgonkaffet. Det är så otroligt skönt, både vad gäller värmen ute, som nu stigit till ca 20 grader, och lugnet, tystnaden och friden.
 
 
 
Mora hade för övrigt landets högsta temperatur i går med 23 grader.
 
 
En bra stund sitter vi där och när vi plockat undan kopparna så går vi tillsammans en ny runda i byn, passerar Lilians där dom gräver alldeles intill hennes hus för att dra fram vatten och avlopp samt en väg till ett nytt ställe i backen söder om hennes fäbod.
 
 
Utanför hotellet träffar vi Åke och pratar en stund med honom och vandrar sedan vidare.
Senare packar vi på nytt fikakorgen, fyller på termosen och åker in till Mora för att strosa lite och äta lunch på Oscars. Därefter åker vi norrut till Älvdalen där vi parkerar och går omkring lite och tittar i affärer.
 
 
 
Återigen konstaterar vi  hur bra och skönt vi har det och njuter av vårt fika i en omgivning som nästan får en att viska.
När vi kommer tillbaka till Fryksås har Bertil och Ingegerd kommit. Roligt att återse dom. Man blir på gott humör med Bertil i närheten. Det bara är så!
Resterna från gårdagens kycklinggryta i skenet från tända stearinljus dämpar hungern, åtminstone tillfälligt och när klockan sedan närmar sig 21:00 tar jag på mej mina ”gå skor” och kliver ut i mörkret. När jag kommer upp till Rodskeriwen är det kompakt mörkt och jag går, så att säga, på rutin. Upp för backen och sedan öster ut på Prestwen, upp för ytterligare en backe varpå jag skymtar ”mitt” härbre till vänster. Vid det här laget har mina ögon börjat vänja sig vid mörkret och jag tar mej fram ganska obehindrat. Målet för min vandring är härbrets övre loftgång dit jag varje höst beger mej för att få njuta av den bedårande utsikt jag har därifrån. Tystnaden är i kväll total. Inte ett ljud hörs och runt Orsasjön blinkar tusentals lampor från hus och gårdar, från gatlyktor och bilar och svagt kan jag se hur ljusen återspeglas i sjön. Ovanför mej blinkar stjärnorna i ett oräkneligt antal från en himmel som är helt fri från moln och dimmor. Upplevelsen är närmast att beskriva som religiös!
Allt detta tillsammans med doften från dom gamla stockarna, dofter som jag känner igen från tidigare besök och som kommit att förknippas med dessa stunder av fullkomlig avkoppling och frid. Stunder jag längtar efter, stunder där jag utan ansträngning rensar tankarna från all bråte och fylls av ny kraft och harmoni. Egentligen är det omöjligt att med ord beskriva en stund som denna. Bara den som är på plats kan helt förstå dess innebörd.
Har försökt få med mej Kerstin dit men mörkret och björnarna skrämmer henne. Det som skiljer oss åt är att hon är uppfödd i staden, i Stockholm medan jag däremot är uppvuxen alldeles intill skogen, där skogen och mörkret alltid har varit en del av mitt liv och aldrig skrämt mej. Tvärt om! Skogen är något jag alltid förknippat med värme och trygghet.
 
 
En dryg timme senare återvänder jag hem där jag finner en brasa muntert spakande i den öppna spisen.
Ytterligare en fantastisk dag är till ända!
Lördag morgon och jag vaknar strax före sju, kliver upp och klär på mej och smyger ut. Tolv grader står termometern på men det känns alldeles ljummet ute. I öster färgar solen himmelen lila och röd och allt är så otroligt vackert. Nere vid hotellet samtalar jag med en man som är ute och rastar sin hund och vi var rörande överens om morgonens skönhet.
Med raska steg går jag upp för Ramoswen, upp till ängen nedanför Kalles där jag stannar för att se hur ljuset förändras över sjön. Stannar där säkert tjugu minuter och går därefter sakta ner för backen igen, tar av åt öster på Bockgjerdswen  ner mot uppfarten och sedan väster ut på Morkallgjerdswen och vidare ända bort till Vesterwen och upp för backen till Fjösbokkan. Fortsätter upp till Sven och Annas fäbod där jag sätter mej på trappan till deras uthus och njuter av utsikten samtidigt som jag låter kroppen hämta andan efter den branta backen. När jag sitter där ser jag Kerstin komma ut från Brudtallen och upp emot backen där jag sitter.
 
 
 
 
Hon har nyss vaknat och vill ta en sväng, jag sitter kvar för jag har gjort min runda och vill ha frukost innan jag på nytt ger mej ut.
Efter frukost tar vi kaffet på verandan precis som vanligt och sitter där och njuter en lång stund varefter Kerstin går för att duscha och jag tar en ny runda. Denna gång går jag upp i skogen det vill säga, jag fortsätter Rodskeriwen rakt upp till bergets topp. Om det inte vore för att den är skogbevuxen skulle man ha haft en strålande utsikt därifrån.
Senare tar vi bilen och åker först till Grönklitt och sedan ner till Orsa där det är höstmarknad. Där strosar vi runt en stund och stannar sedan för en pizza till lunch. När vi är klara åker vi till ICA för att handla och köper med oss nygrillad kyckling och potatissallad till kvällsmat. ICA i Orsa har bland dom godaste kycklingarna jag smakat så det är liksom ett ”måste” åtminstone någon dag när vi är här uppe.
Hem igen till en eftermiddag som är vikt för Fryksås med omnejd. Jag tar en sedvanlig runda, Kerstin sitter och läser en bok och när jag kommer tillbaka tar vi med oss kaffet ut och sätter oss på sydsidan där solen värmer skönt.
 
 
 
När vi sitter där kommer ett stort brudfölje och går förbi. Jag frågar om det är bröllop på gång och det var det. När jag druckit färdigt mitt kaffe tar jag kameran och smyger iväg för att få mej en glimt av högtidligheten.
 
 
Jag hittar dom i en trädgård i den sydvästliga delen av byn, söder om Firibjärswen.
Efter kaffet byter Kerstin om och ger sig iväg på en promenad genom skogen till Grönklitt och sedan stora vägen tillbaka. En runda på ca 5 kilometer.
Då hon kommer tillbaka har det redan blivit kväll och jag har dukat bordet och gjort i ordning för kvällsmaten som vi avnjuter i skenet från stearinljus på bordet.
När sedan klockan närmar sig nio ger jag mej på nytt iväg ut i mörkret för att ytterligare en gång denna semester få njuta av den tystnad och stillhet jag så hett eftertraktar och som jag funnit på ”härbrets” andra våning, i loftgången. I kväll är luften lite kyligare och därför är sikten också klarare och stjärnhimlen tindrar mer om möjligt mer intensivt. Ljusen runt sjön verkar också vara fler så hela upplevelsen blir mer påtaglig än i går och jag njuter fullt ut.
 
 
Lägger mej ner en stund och lutar huvudet mot en tvärbjälke, ligger där och låter blicken pendla mellan ljusen runt sjön och himmelens stjärnor.
Oh vad jag önskar att jag med kameran kunnat återge det jag ser men natten är för mörk och jag saknar stativ så jag kan bara ge er en dagsljusbild och sedan får ni själva försöka tänka om den till att vara en nattbild.
 
 
 
I kväll blir jag inte kvar lika länge på grund av den mer påtagliga kylan men ändå tillräckligt länge för att upplevelsen ska bli kvar inom mej som en vacker bild att tänka på framöver.
När jag lämnar härbret tar jag vägen ner förbi Smidgården och därefter upp för backen till Brudtallen.
Hemma!
Någon brasa i kaminen blir det inte i kväll för vi ska packa och åka hem i morgon och vill inte ha några glöd kvar där när vi ska städa efter oss.
Så nu återstår bara nattens vila och ytterligare en morgonpromenad innan det är dags att fara.
Avslutningsvis kan vi återigen konstatera att vi fått uppleva några fantastiska dagar här uppe, dagar som jag önskar att alla skulle kunna få möjligheten att vara med om. Fantastiska därför att vädret varit så otroligt skönt med sol, värme, blå himmel och kvällar där vi kunnat sitta ute och njuta.
Fantastiska därför att omgivningarna är så otroligt vackra och kanske särskilt nu på hösten när färgerna liksom tävlar med varandra om att vara mest i ögonen fallande. Fantastiska därför att vi återigen mött människor vi lärt känna och tycker om.
Därför att vi får vara en del av det här känner vi stor ödmjukhet och tacksamhet och hoppas att även vi på något vis kan vara till glädje och välsignelse för dom vi möter.
På återseende!
 
 
 
 
 
 
Site Builder drivs av  Vistaprint