-
Dagbok 2012.
Jag vet att vi inte är framme vid 2012 än men i min planering är jag redan där även om det i skrivandets stund bara är september 2011. Dock, redan när vi i augusti kom hem från innevarande års vistelse i norr, när jag satt och gjorde i ordning bilderna, så började det så smått stå klart för mej vad jag ville ha mer av nästa år. Om möjligt!
Så sommaren 2012 kommer att omfatta både Fryksås och Åre ungefär som i år men när vi sedan kommer fram till september blir det lite annorlunda. För att få ut lite mer av lägenheten i Åre så blir det en längre resa dit i september också och därefter en hel höstvecka i Fryksås. Därför vill jag vara så väl förberedd som möjligt. Det jag sysslar med nu är att lusläsa bloggar och annat som jag kan hitta från dom områden jag vill ta mej till. Ett sådant ställe är "Helenakåtan" en mil väster om Edsåsdalen. Den är uppförd på en fjälltopp och kan lånas för övernattning. Därifrån har man en vidunderlig utsikt väster ut mot fjällen runt Storulvån och över alla sjöar mellan det fjäll som Helenakåtan står på och fjällen i väster. När jag såg bilder därifrån så föddes en oemotståndlig längtan att själv få se det i verkligheten så det blir nog en tur dit både i juli tillsammans med en av mina söner och i september när luften förhoppningsvis är hög och klar och då blir det förmodligen även en övernattning i kåtan så att jag morgonen därpå får uppleva soluppgången över Edsåsdalen österut. I september blir jag ensam på resan till Jämtland men Kerstin kommer till Fryksås som vanligt fast hon får åka tåget upp till Mora.
Så Edsåsdalen är just nu det område jag studerar noggrant så att varje utflykt, varje vandring ska kunna ge så mycket som möjligt när jag/vi väl är där.
Lägger in en bild på ett av dom fjäll runt Edsåsdalen som jag kommer att utforska, nämligen Lillvalen vars norra  sida ni kan se här intill. Bilden är tagen från vägen upp mot Renfjället vilket är ytterligare ett fjäll som ska bestigas.
Under relaterade länkar finns länkar till Edsåsdalen med bild från Helenakåtan.
Att ensam få tända brasan i kåtan och omslutas av dess värme och uppleva den nästan totala tysnaden är bara så stort.
Gissa om jag längtar dit?
2012
Nu har våren 2012 kommit, löven håller på att spricka ut och det börjar dofta grönt.
Vilken härlig tid vi går till mötes!
Redan i slutet av Mars tog vi termosen med kaffe med oss ut på våra skogsvandringar och satt och njöt i solskenet.
April blev sedan kallare igen men dom sista dagarna i månaden blev det åter tillräckligt skönt för att på nytt ta med termosen ut.
Planeringen för sommaren och hösten är i gång och som det ser ut nu så kommer jag i höst att börja några dagar i Fryksås, fortsätta upp till Vemdalen i Härjedalen och stanna där ytterligare några dagar för att få med lite höstbilder från fjällen och naturen runt Vemdalsskalet för att sedan åka vidare upp till Åre och vara där en dryg vecka och därefter ytterligare en vecka i Fryksås.
Så det blir tre hela veckor i September som jag planerar att tillbringa i norr. Första veckan åker en av mina söner, Martin, med och tar sedan tåget hem, andra veckan veckan är jag ensam och i den sista veckan kommer Kerstin, min fru, kommer upp så att vi kan vara tillsammans i Fryksås.
Min son med familj skulle enligt planerna följt med redan till sommaren men hans fru har bytt jobb och själv har han, tillsammans med min andre son och Kerstin startat ett företag och då måste någon vara kvar hemma och sköta detta.
Men en del av det vi förlorar i sommar får vi ta igen till hösten. (Hoppas jag!)
En bild som representerar "livslust"!
När jag satt där på stenen (ett annat tillfälle än fikabilden ovanför) blev jag filosofisk och undrade. "Kan man få träsmak av att sitta på en sten?"
Måste väl vara en av detta livets eviga gåtor? :)
Dagbok för juli 2012
”Där även tiden tar en paus!”
I en sång står orden ”One moment in time…” , ett ögonblick i tiden och så vill jag beskriva upplevelsen av våra vistelser i norr.
Som alltid dom senare åren delar vi tiden mellan Fryksås i Dalarna och Åre i Jämtland. Två helt olika platser till både karaktär och utseende men som båda ändå bjuder på liknande upplevelser.
 
Upplevelser som berör ända in i själen!
 
Upplevelser som liksom får tiden att stanna upp, ta en paus, därför att betydelsen av dag och tid upphör och man bara ”är” i det känslomässigt ”eviga” nuet.
 
 
När dagen vaknar och solen sträcker ut sina långa skuggor över stugorna i Fryksås eller ”tänder eld” på Renfjällets topp på södra sidan om sjön i Åre, då går jag där över gärdena på fäboden eller i Åres backar och med en osläckbar törst dricker av den svala, daggvåta morgonluften.
 
Båda platserna bjuder ofta på morgondimmor, dimmor som när solen stiger helt plötsligt lyfter och på avstånd ser ut som brandrök över skogarna. Ett mäktigt fenomen som måste upplevas för att rätt kunna förstås.
 
 Efter att dimman lättat kommer den stilla brisen som får vattnet att glittra när solstrålarna reflekteras och är jag i Åre kommer sedan ett annat säkert morgontecken när man hör natt tåget mot Storlien signalera sin ankomst från öster.
 
Med kameran i näven vandrar jag vidare, hela tiden på spaning efter något att föreviga.
Varje morgon lika dant, upp kl 07:00 och ut och sedan tillbaka hem efter en till en och en halv timme. Då vaknar Kerstin och tillsammans lagar vi frukost. I Fryksås äter vi den vid vårt ”utsiktsfönster” där vi vid klar sikt ser miltals söderut och i Åre äter vi den på balkongen där vi ser Renfjället mitt emot oss där vi bor och sedan österut mot Åre och över Åredalen.
Kaffet dricker vi alltid ute oavsett var vi är. Det är en skön tradition!
  
I Åre på balkongen och i Fryksås på verandan ut mot Fjösbokkan, den stora grusplanen på östra sidan om huset. Det är där vi har morgonsolen och det är där som grannar och turister vandrar förbi vilket ofta resulterar i små samtal över gärdesgården.
Varje morgon, varje kväll förundras vi över samma sak:
 ”Tänk att just vi får ha det så här bra!”
Det är med en klump i halsen och med stor tacksamhet vi konstaterar detta.
 
 
Fryksås
 
Samma dag vi kom upp till Dalarna begravdes vår käre vän och släkting Erik från Heden i Våmhus. När vi förra hösten var uppe följde han med oss ut på picknick till Övre Bleckets fäbodar. Pigg, vital och språksam på ett sätt som fick oss att tro att han trots sina då 86 år skulle fortsätta att vara på samma sätt i många år till och vi hade sett fram emot att även i år ta med honom ut på någon av våra turer.
Nu är han borta och sorgen och saknaden är stor men glädjen över att ha fått lära känna honom är större.
 
”Ingen dör så länge någon kan minnas
och när ingen längre minns
är vi alla tillsammans igen.”
 
På samma sätt som Erik nu återförenats med sin kära Vera!
 
 
När den första dagens solljus började mattas och skuggorna från Kolberget bli allt längre gick jag ut genom grinden och utan brådska smög uppför Rodskeriwen, den branta backe som leder upp mot ”Prestas”, den gård som för bara några år sedan låg öde men som nu likt Askungen förvandlats till något mycket vackert.
Ovanför ”Prestas” tar skogen och berget vid, en skog där skägglaven hänger i långa grå slingor och där ljung och mossbelupna stenar inbjuder till tankar på både vättar och troll.
 
Där inne i dunklet ligger även en ”trolsk” liten tjärn med mestadels spegelblankt vatten.
Dit brukar jag var och varannan dag försiktigt smyga mej för att om möjligt få se något djur dricka av dess vatten.
  
Ditt var jag på väg även denna kväll. Klockan var väl ca 21:00  (är inte så noga med tiden här uppe) när jag först kom fram emot ett mindre stenrös som doldes av några granar och från andra sidan hörde vad som lät som en flåsande schäfer men när jag passerade granarna möttes jag för en sekund av ett mycket större djur som tvärvände och med blixtens hastighet försvann in i skogen.
En varg!
 
Min nyfikenhet växte och med försiktighet gick jag genom skogsdunklet mot tjärnen, både då och morgonen därpå men utan att få se någon mer skymt av det vackra djuret.
 
Skämtsamt sa jag dock till min hustru att jag förstod att ”han” varit där för det hängde ett par badbyxor på en gren med namnet ”Wolf” på.
Hon trodde mej dock inte!
Förstår inte varför? Jag lät ju såååå trovärdig!
 
Att det verkligen var en varg fick jag bekräftat några dagar senare då jag fick berättat för mej att ett par personer sett den vid Kolberget väster ut tidigare och att det antogs vara den hanne som stötts ut ur en flock på sydvästra sidan om Orsa.
En ensamvarg som jag känner både sympati och samhörighet med på många sätt.
En häftig upplevelse!
 
Att vara ute och vandra är det som ÄR semester för mej, att få gå omkring och på något sätt bara ”sugas upp” av naturen, bli ett med den. Det är inte så flummigt som det kan låta utan bara det att sätta sig ner, eller krypa på knäna och genom kamerans makro lins titta på allt som du eljest inte ser, eller med telelinsen på avstånd ändå komma fåglarna i det höga gräset alldeles nära.
  
Som jag tidigare skrivit är jag uppe och ute vid 07:00 tiden mest varje dag. Tystnaden och stillheten är ljuvlig och ljuset ofta magiskt. Lite svårt att fånga med kameran men upplevelsen i sig är värd all möda.
 
På hösten gör jag likadant men då är även dom sena kvällarna något som lockar på ett alldeles särskilt sätt. Då, i slutet av september, är det oftast ljumma kvällar med hög och klar luft. Stjärnhimlen gnistrar och från kolmörkret vid härbret känns det som om den sänker sig ner och omsluter mej samtidigt som jag ser ut över Orsasjön och ser ljusen från Orsa, vidare över Holen och Vattnäs in mot Mora för att sedan slingra sig längs den västra sidan över Kumbelnäs och Våmhus.
 
  
Där, vid härbret, kan jag sitta länge, minst en timme varje höstkväll och låta friden tömma mitt huvud på alla gamla tankar och låta det jag ser fylla mej med nya. När jag sedan återvänder hem känner jag mej alltid upprymd och glad. Glad över att få ta del av allt detta så oerhört vackra.
Hemma väntar Kerstin med en tänd brasa i den öppna spisen och när vi senare går till sängs gör vi ofta det till den ”musik” som knastrandet från elden utgör.
Kan det bli bättre än så?
 
När vi inte är ute och går sitter vi, eller oftast Kerstin, och njuter av sol och värme. Antingen uppe vid lillstugan eller också på sydsidan om huset vi bor i.
  
Sydsidan är den plats som bjuder på den bästa utsikten och på hösten är det där vi har det varmast. Förra hösten hade vi varmast i Sverige med 24 grader på dagen och 19 grader så sent som vid 22:00 tiden på kvällen.
 
Vi gör även utflykter till andra fäbodar i trakten, ofta till Nedre Bönsaberg där vi har släktingar och tidigare även till mina egna rötters fäbodar på Stora Vasselnäs där Erik var den siste i släkten att ha fäbod.
 
  
Det blir även turer in till Orsa och Mora, där vi går omkring lite, fikar, äter och besöker en och annan butik eller hantverkare. Med andra ord; vi gör det vi vill, när vi vill och hur vi vill!
Det är frihet!
 
Varje år när vi är uppe försöker vi även att ta en fika med våra vänner Björn och Mona från Orsa och uppe på fäboden blir det naturligt vis kaffe eller grillkvällar med grannar och vänner.
 
Årets väder har vi inte haft så mycket att klaga på men lite svalare har det varit än tidigare år. När vi varit uppe i Jämtland och återvände till Fryksås, möttes vi några mil norrut av ett häftigt regn, eller skyfall ska man kanske säga. Det avtog dock som tur var så att vi hann handla och sedan bära in alla väskor och varor från bilen varefter det satte igång igen med förnyad styrka. Sakta såg vi hur fäboden omslöts av en dimma så tjock att vi inte ens kunde se närmaste granne en gång, och nu började det även åska. Vi kunde inte se blixtarna, bara att dimman liksom lystes upp och blev ljus. Några gånger försvann strömmen men kom tillbaka efter en stund. Vis av erfarenheter från tidigare år har jag alltid med en ficklampa i bagaget vilken nu kom väl till pass.
 
Regnet föll med sådan kraft att det dånade på taket och visst är det på något sätt ”mysigt” att bara sitta och lyssna till ovädret när man inte har en massa saker man måste göra?
 
Dagen efter var det till att gå ut och se vad regnet åstadkommit för skador och snabbt kunde jag konstatera att ett ca trettio centimeters djupt dike bildats längs med gärdesgården och ner för backen mot Fyrisberg så det blev till att ta fram kratta och skyffel för att ”hämta hem” gruset igen som låg som i vågor nedanför backen.
Blåsorna mellan tummarna och pekfingrarna vittnade om att jag inte använt dylika redskap på ett tag.
Jag har ju semester!
 
Dock; att vara där ute på vägen ger tillfälle till många och trevliga samtal när både grannar och turister stannar till pratar och alla har sina egna upplevelser av gårdagens och nattens oväder.
 
 
Jämtland
 
Vägen upp till Åre går för vår del alltid över Vemdalen och Klövsjö på grund av att det är så vackert och i höst kommer jag och min son Martin att tillbringa några dagar där för att upptäcka nya områden på platser som vi annars normalt bara åker igenom.
 
När vi sedan passerat Klövsjö, Åsarna och Svenstavik och vikit av på den södra vägen om Storsjön, åker vi upp till Persåsen för att äta mat. Om det är något jag vill göra reklam för så är det Persåsen, detta hotell där du får en tvårätters (minst) måltid med hemlagat gott bröd och flera olika sorters smör att välja på för under 100 kronor! Då är det på lördagar vi kommit mestadels. Dessutom en helt fantastisk service där dom alltid ordnat med laktosfritt alternativ till mej om det har behövts.
 
Där finns också en makalös utställning av både konst och möbler, möbler som också kan klassas som konst samt en butik för hantverk och liknande där man kan gå och förlora både sig själv och diverse slantar.
Men trevligt är det!
 
Marby Gammelgård är ett annat trevligt ställe utmed vägen där det serveras gott kaffe och goda våfflor med hjortronsylt och grädde.
Vem kan motstå sådant när dom är så snälla och erbjuder sig att röra ihop laktosfri smet medan vi väntar?
 
När man som jag är laktosintollerant upptäcker man ganska snart dom ställen som har god service och får mej att känna mej som en ”Vip”-gäst. Det är sådant som gör att man återkommer igen och igen.
 
Fram emot eftermiddagen kommer vi så fram till det vi numera kallar för ”vårt älskade Åre”.
 
 Jämtland är ju den plats där vi båda har en stor del av våra ”rötter”och den plats där jag själv bott och gått i gymnasiet. Den plats där delar av släkten fortfarande bor och som vi håller kontakt med. Jämtland är det landskap jag älskar, saknar och alltid längtar till och när vi i år närmade oss så möttes vi av en fägring som knappast går att med ord beskriva.
 
 Allting var ju senare i år så alla, både försommarens och sommarens alla blommor blommade på samma gång och med en kraft och mängd som lokalradion beskrev som om ”man anfölls” av dom. Dom talade då om prästkragarna som i år var över en meter höga och lyste vita överallt där man for.
 
I dom södra delarna var vägkanterna guldgula av gullusern. Det var nästan så att jag blev en trafikfara då jag hela tiden vred på huvudet åt alla håll för att inte missa något.
 
 Men vi kom fram till slut, till ICA i Åre där vi handlade det nödvändigaste och sedan åkte hem till lägenheten vi hyr sedan några år tillbaka på Nya Lundsgården ca en km väster om Åre centrum.
 
 
 Från balkongen på våning sex har vi en härlig utsikt över Renfjället på motsatta sidan om Åresjön som egentligen är en utbuktning av Indalsälven samt över Åre och Åredalen österut. Där hamnade vi ganska snart efter att vi burit upp vårt bagage och med varsin mugg kaffe njöt vi av utsikten och solljuset som glittrade i Åresjön.
 
Oooooyyyyyyyyyyyyyyyyllll!
 
Det var mitt glädjeyl som Kerstin brukar få stå ut med när jag känner mej så där extra lycklig som jag gör när vi kommer både till Fryksås och till Åre.
 
(Bilden ovan är tagen från Åre och västerut. Klicka på bilden så den blir större så ser du huset vi bor i någon cm in från höger med grönt tak.)
 
För vilken ”musik” kan vara ljuvligare, vackrare än dom intryck, vilka dom än är, som fyller dej med livslust?
 
För mej är det vad jag kallar för ”tystnadens musik”. Det kan vara vindens sus i trädens kronor, löv som rasslar omkring, eller helt enkelt inget ljud alls men upplevelser i det du ser som när du flyttar dina ögon bildar olika tankar i ditt huvud. Ibland i dur, ibland i moll, ibland i forte fortissimo till det svagaste piano pianissimo, allt beroende av vad det är din blick vilar på för stunden.
 
Det märkliga är att hur skiftande i sin karaktär den ”musiken” än blir så är den ändå alltid på något sätt len som sammet och kan få både tid och rum att upphöra och när du tillslut tittar på klockan så har kanske en timme förflutit utan att du egentligen märkt det.
 
Så var det när jag en förmiddag ensam åkte upp till Ullådalen. Min avsikt var bara att åka upp till Ullåstugan för att från dess altan njuta av utsikten men när jag väl var där var det som om något inom mej tog över och fick mej att byta från mina gå skor till stövlar och sedan vandra ner mot den alltid här uppe brusande Ullån.
 
 En stund stod jag på träbron och såg vattenvirvlarna dansa utför stenarna och försvinna ner mot Åre där den slutligen rinner ut i Åresjön som i sin tur är en del av Indalsälven. Ett av mina minnen från Indalsälven var när jag i tidig maj 1970 planterade granplantor på ett torrt risigt hygge under en stekande sol. När arbetsdagen sedan var slut klädde vi av oss och hoppade ner i det iskalla vattnet. Kanske var det bara 3-4 grader men efter den varma och dammiga dagen var doppet enbart en skön upplevelse.
 
Efter att ha förlorat mej i mina tanker där på bron fortsatte jag upp genom träddungen mot kalfjället där Mullfjället och Forsafjället tornar upp sig. I år med en hel del snö kvar på fjällsidorna, precis som övriga fjäll runt omkring.
 Jag hade inte så lång tid på mej för vi, Kerstin och jag skulle ut och äta lunch tillsammans men på nått sätt är det som om min kropp får nytt liv när jag kommer upp här och jag nästan springer uppför branterna. Flåsande men inte särskilt trött.
 
En bit upp satte jag mej ner för att beundra omgivningarna och en Amerikansk hymn kom upp i mina tankar: ”How can I keep from singing..”! Hur skulle jag kunna låta bli att sjunga när hela min själ jublar över det jag upplever?
 
Långt borta i väster tornar Snasahögarna, Blåhammaren, Storulvån med flera fjäll upp sig och fyller horisonten med sina snötäckta bergssidor. Dom skimrar i blått på grund av soldiset och att fotografera det är inte det lättaste men jag njuter ändå och låter blicken vandra från det ena fjället till det andra.
 
Att ta blicken därifrån är nästan omöjligt. Fjällen har, ända sedan jag var liten, fascinerat mej och haft en stor dragningskraft på mej. Det är på något vis som om det är där som jag fullt ut känner mej hel som människa. Varför kan jag inte riktigt beskriva men när jag är där då känns det som om alla behov ÄR tillgodosedda. När jag är där känner jag aldrig någon längtan efter något annat!
 
Efter en stund inser jag dock att jag faktiskt är på ett av dessa fjäll som skulle sett likadant ut som dom jag tittade på om jag hade befunnit mej där i väster och spanat åt detta hållet i stället så  jag börjar se på det jag har på närmare håll, det som finns där runt omkring mej.
 
Inom synhåll har jag tre stugor som nästan inte syns om man inte kommer från ”rätt håll” därför att dom ligger dolda i svackor med smågranar, fjällbjörk och fjällvide som skärmar av från insyn. På den ena tomten svajar en svensk vimpel och från stigen där jag befinner mej är det nästan bara den som syns ovanför buskarna.
 
 Efter ett tag kryper jag ner på knä med min kamera för att med makroobjektivet se på dom orkidéer som växer där och nästan omedvetet bugade jag i vördnad när jag såg den otroliga skönhet dessa pyttesmå blommor hade. Jungfru Marie Nycklar!
 
 Varför dom heter så vet jag inte utan tycker mer att själva blommorna liknar små prinsesskronor och jag tänker på Tummelisa när jag ser dom. Om jag fått syn på henne skulle hon med all säkerhet haft en sådan krona på sitt huvud.
 
Hit till Ullådalen återkommer vi ofta, Kerstin och jag. Det är nära, lättillgängligt men ändå ovanför eller i nivå med trädgränsen och med storslagen natur med både hedar, sjöar och kalfjäll.
Så blir det även denna gången och med ryggsäcken fylld med kaffetermos och smörgåsar återkommer vi till Ullådalen även senare i veckan.
 
 Vi hinner även med en tur till Ottsjö där vi äter middag på hotellet, en tur upp på Lillvalen i Edsåsdalen där jag glufsade i mej omogna hjortron och en resa in till Östersund för att hälsa på delar av släkten och se lite på ”vår” stad.
Det var för övrigt i Östersund som jag som artonåring tog mitt körkort på Anderzons Trafikskola.
 
En tur utmed Kallsjön är nästan också ett måste för stor är den skönhet som där möter besökarna.
 
 Ett besök på Kalls hembygdsgård resulterade i två par våfflor var med grädde och hjortronsylt samt kaffe. Bara så oooootroooligt gott!
 
 Åre stad är också mycket trevlig med många härliga affärer och matställen och ett av dom ställen vi åt på var Fjällgården, stadens högst belägna hotell och restaurang. Dit kan man åka antingen med bil eller så kan man ta tåget, det vill säga Bergbanan som går var tjugonde minut i vardera riktningen.
 
I Åre finns fortfarande en del av den gamla bebyggelsen kvar i Tottens by. Inte bara som ett museum utan i allra högsta grad en levande by där alla byggnader är i bruk. En mycket sevärd del av Åre.
 
Vi tog också kabinbanan upp till Åreskutan varifrån vi sedan gick en led ner för berget. En höjdskillnad på tusen meter! När vi i dom nedre delarna närmade oss Fjällgården var backen så brant att vi var tvungna att sicksacka oss ner eljest hade vi ramlat huvudstupa utför slänten.
 
  
 Behöver jag säga att knäna kändes som spagetti efteråt?
Jag passade även på att titta in och hälsa på personalen på den nyöppnade filialen av det gamla släktföretaget Gärdin & Persson till vars invigning jag fått inbjudan till i mitten av september.
 
På det hela taget har vi haft en fantastisk ledighet och gjort allt vi velat. Dock det bästa av allt; Det är snart (i skrivandets stund) september och då är jag här igen!
 
  
Den värld jag tittar ut ifrån är den du just nu försöker se in i och min önskan är att våra blickar, om så bara för ett ögonblick, kunde mötas så att du fick
 möjligheten att få se och uppleva denna del av vårt land genom mina ögon och genom mitt hjärta.
Sköt om er!
 
 
Gryning i Åre
Karl Gärdin
2012-06-16
Såsom rosens spröda knoppar slår ut i blom
blev du min skatt,
min rikedom
och likt släntens alla blommor,
dess röda klöver,
är nu din skönhet, närhet,
allt som jag behöver.
Så, kom,
gå med mej till bäckens flöde,
se hur ladan bort på ängen ligger öde,
se hur fåglar sträcker genom skyn,
när dimman lättar över byn.
Kom,
stå med mej i gryningsljus
när morgon dagas över Åres hus.
Ty stunden som är NU,
är det vi har,
en stund tillsammans,
så underbar.
 
 
September
 
Så kom då september till slut och när vi lämnat Västergötland bakom oss kom solen och under tre veckors tid var det mestadels vackert väder.
Först stannade vi, min son Martin och jag, i Fryksås, Dalarna några dagar och jag fick tid att åka runt och visa honom flera olika fäbodar i närheten.
En sådan plats var Fyrisbergs fäbodar där vi hade en skön fikastund.
Från Dalarna fortsatte vi sedan upp till Härjedalen där vi hyrt en stuga i Björnrike.
Stuga nr 24, den stuga som låg näst längst upp mot fjället av alla stugor i området. Därifrån var det bara att gå ut i slalombacken och vidare upp mot kalfjället.
När vi burit in all packning, fyllde vi ryggsäcken med smörgåsar och kaffe och traskade iväg uppför backen.
Det var brant men gav genast lön för mödan i form av fantastisk utsikt!
Där uppe tillbringade vi sedan några timmar och njöt både av utsikt, sol och kaffe.
Dock var det lite blåsigt, så vid fikat sökte vi lä så att inte pålägget skulle blåsa av smörgåsarna.
Martin ville nå toppen!
Nästa dag tog vi oss förbi Vemdalen och in i Jämtland, till Storhognafjällen.
Även denna dag var blåsig och när vi kom dit hade jag naturligtvis glömt både tröja och vindjackan i stugan.
 
   
Vi gick då in på hotellet för att se om dom hade tröjor att sälja. Det hade dom men mannen i receptionen erbjöd mej att låna en tröja han hade liggande i ett hörn.
Tänk vilken genorisitet och serviceanda somliga besitter!
Ett stort tack till denne vänlige herre!
När jag fått på mej tröjan så började vi vår vandring. Först till Samevistet, därifrån vidare till Fallmorans fäbod och sedan ytterligare någon kilometer till Fallmoranfallet.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
När vi närmade oss Samevistet började det gå nedför och vid Fallmorans fäbodar var vi helt i lä för vinden.
Där, med ryggarna mot en solvarm laduvägg, satt vi och njöt av vad ryggsäcken hade att bjuda på.
Tänk att vi får ha det så här bra!
En bra stund satt vi där och lät tystnaden och stunden fylla oss med harmoni.
Fallmoranfallet, Vemdalen, Jämtland
När vi fotograferat allt, tömt det mesta av innehållet i ryggsäcken, gick vi vidare till Fallmoranfallet.
Dånet från vattenfallet hördes ända till Fallmorans fäbod. Inte starkt, inte störande utan som en vacker ton som vill fånga din uppmärksamhet.
Därifrån gick vi sedan tillbaka över det karga hedlandskapet ovanför trädgränsen till Storhogna fjälhotell där jag lämnade tillbaka tröjan jag lånat och sedan vidare hem till vår stuga.
Nästa dag vaknade vi och såg att fjällen i väster blivit vita under natten.
Från Vemdalen fortsatte vi upp till Åre där vi åt lunch på Twins, ett mycket trevlig matställe alldeles intill centrum. Därefter blev det en tur till ICA för att fylla på förråden och sedan hem till lägenheten för att installera oss.
När vi var klara tog vi en tur upp till Ullådalen så att Martin skulle få se hur det såg ut.
Där möttes vi av en helt otrolig färgprakt, färger som inte till närmelsevis fanns nere i byn.
Efter att ha beundrat färgerna och utsikten en stund bestämde vi oss för att göra en vandring där på söndag eftermiddag.
Från Ullådalen åkte vi till Duved, tog lite kort och sedan den nedre vägen längs med Indalsälven tillbaka till Åre.
Efter lunch packade vi våra ryggsäckar med kaffe och smörgåsar och åkte upp till Ullådalen, mitt kära Ullådalen, parkerade och lunkade iväg ner till Ullån.
 
  
På bron över ån blir man nästan alltid ståendes en stund och njuter av att se på vattenvirvlarna, se hur dom kastar sig över klipporna och liksom dansar iväg nerför fjället.
Därifrån fortsatte vi sedan upp längs med stigen som går genom en snårskog av fjällbjörk och vide. Vidare upp förbi Brinks stuga och vidare till en liten sjö belägen mellan trädgränsen och Forsafjället. För att komma vidare mot Forsafjället fick vi gå i vida cirklar fram och tillbaka, hit och dit, därför att där fanns ett otal vattendrag som var svåra att komma förbi eller över.
Här står vi vid den östra sidan av sjön och i bakgrunden syns Mullfjället. Forsafjället ligger till höger i bild och är, kan man säga, en förlängning av Mullfjället.
Här gjorde vi, som man säger i det militära, en "omfattning vänster" för att sedan gå norrut på sjöns andra sida.
Terrängen var mycket mjuk, inga stigar fanns längre att gå på och dvärgbjörk och dvärgvide växte som en tjock matta överallt. Men vi tog oss vidare upp för den ena sluttningen och ner på andra sidan och sedan upp igen för att finna att det bara såg likadant ut bakom nästa krön. Dock närmade vi oss stadigt Forsafjällets fot och började så småningom klättra uppför men det var väldigt brant och benen började svikta efter allt "gångande" i den mjuka terrängen.
Det fick bli kaffe i stället!
Med Forsafjället i bakgrunden (i väster) parkerade vi på denna lilla "topp" varifrån vi faktiskt hade en härlig utsikt både åt söder, öster och norr.
Tänk vad kaffe luktar gott i sådana här situationer!
Det är med en otrolig vällust man tar sig an vad ryggsäcken har att erbjuda.
Där vi satt och fikade växte dessa "ill" röda växter som jag ännu inte lyckats identifiera. Kanse finns det någon som kan hjälpa mej?
När vi senare på kvällen kom tillbaka till lägenheten kändes det "ill" skönt med en dusch!
På kvällen såg vi på film och jag bjöd Martin på klyftade äpplen med socker och kanel som värmts i ugnen. Till detta hade vi naturligtvis vaniljsås!!!
Måndag morgon och resdag för Martin. Han hade inte längre möjlighet att vara borta från företaget han byggt upp och driver tillsammans med min andre son Marcus och min hustru Kerstin. Strax före halv tio på morgonen såg jag med vemod min son vinka genom fönstret på tåget och försvinna österut mot Östersund.
Vi hade haft en bra vecka tillsammans.
På eftermiddagen efter att Martin åkt, packade jag ryggsäcken på nytt och begav mej till Fröå gruva.
Fröå gruva är en plats som sommartid är ganska välbesökt men som nu i september låg helt öde. Allt var stilla och tyst!
Dock, fick jag reda på dagen efter att en av mina "gamla" kamrater varit där och arbetat i skogen och åkt därifrån bara en halvtimme innan jag kom dit.
  
Så här års var färgerna där, som överallt här uppe, fantastiska och det var svårt att ta blicken från vyerna.
Efter att jag vandrat omkring i omgivningarna någon timme, avnjutit mitt kaffe vid ett fikabord i byn, traskade jag ner för backen mot bilen men stannade vid bäcken, klev faktiskt ut i den, och njöt en stund bara av att "se" och "höra" flödet av vatten och känna dess kyla genom stövlarna.
 
  
På vägen hem stannade jag en stund vid Fröåtjärn för att ta några bilder. Blåsten hade tilltagit och att stå helt stilla när jag försökte ta bilder med långzoomen var omöjligt. Blåsten ryckte och slet i mej så kortet ovan skulle kanske kunna anses som misslyckat men på något vis blev det bra ändå. Ungefär som en oljemålning!
Dagarna som följde innebar utflykter till olika ställen, kaffestund med en "gammal" klasskamrat i Järpen, god mat hos Gunilla på Ottsjö Fjällhotell och naturligtvis en massa fotgraferande. Så jag slutar höstens dagbok med några bilder från mina utflykter runt omkring.
Fika på Edsåsen!

 

Tar kort på mej själv på väg upp till Blåhammarstugan.
Njuter en stund av utsikten vid Handölforsarna!
Dricker kaffe vid Skalstugan!

 
På väg till Ottsjö för att äta!

   
En av flera fikastunder uppe vid Mullfjället i Ullådalen! Utsikt mot Åre.
Min favoritkulle på Åreskutans västsluttning!
Därifrån hade jag denna magnifika utsikt.
Den sista kvällen bjöds jag på en helt spegelblank sjö. Sjön är ju en del av Indalsälven och det är inte ofta jag sett den så stilla som vid det här tillfället. Det kändes nästan som om den natur jag älskar på något sätt ville visa upp det bästa den hade att bjuda på innan jag lämnade Åre för den här gången.
"Ma råkes!"
:)
Site Builder drivs av  Vistaprint