-
Julen är över, nyåert passerat och 2013 ligger öppet för nya möjligheter och äventyr.
 
Som det ser ut just nu, så blir det endast resa till Fryksås i juli och sedan nästan hela september i Jämtland och Härjedalen.
Planeringen är att min son Martin följer med den första tiden och sedan kommer min syster och svåger upp och hälsar på och den sista veckan kommer min hustru Kerstin upp. Hon och Martin måste ju turas om att leda företaget dom har tillsammans vilket under det senaste halvåret vuxit ganska mycket.
Precis som förra året börjar vi resan i september med några dagar i Stuga 24 i Björnrike och sedan vidare upp till Åre och för att Kerstin ska få uppleva det Martin och jag funnit i Vemdalen så stannar vi några dagar i stugan där även på hemvägen. Stugan hyr vi och det är samma stuga som förra året och den har ett förnämligt läge näst längts upp i Björnrike. Därifrån är det bara att gå ut till skidbacken och följa den upp på fjället.
 
Precis som tidigare år så förbereder jag resan upp redan nu genom att studera olika hemsidor, bloggar och annat för att hitta idéer om platser som jag själv vill besöka och som jag inte varit på tidigare men går även igenom vad jag själv skrivit och fotograferat och vill återvända till.
Vissa platser har ju genom åren blivit lite av "stamställen" som vi vill återvända till varje gång om det är möjligt.
Vissa för den vackra naturens skull, andra för den goda matens skull och det bästa av allt är att många av dessa utflyktsmål har både och.
En bild från ett av våra fönster en sen kväll i slutet av januari 2013.
 
Mellantid
 
Som ni märker går tiden ganska fort i min dagbok!
Det beror till stor del på att jag inte tar så mycket kort på vinterhalvåret och utan kort blir det heller inte så mycket skrivet.
 
 
 
 
 
 
Juni
 
Denna första junisöndag var det dags att åter igen packa ryggsäcken och ge oss ut i naturen och som så många gånger förr blev det rundan förbi Orraholmen.
 
Denna fantastiska plats på bara några kilometers avstånd hemifrån. Dock går vi sällan raka vägen utan har en runda på mellan 5 - 6 km där Orraholmen ligger på ett bekvämt fika avstånd.
 
Med ca 25 grader C i luften och en lätt vind som svalkade våra pannor blev stunden vid sjön till en stor njutning.
 
Doften av kaffe blev sedan som pricken över it.
 
 
Från sjön hördes mängder av olika fågelläten, fåglar, företrädesvis sjöfåglar av olika slag, som häckar på små öar ute i vattnet.
 
 
Länge satt vi där och njöt innan det åter blev dags att dra sig hemåt. Kerstin skulle iväg för att jobba.
 
När man passerar Orraholmen, på dom små slingrande grusvägarna, är det nästan som om man kastats in i en gammal svensk långfilm med gröna fält och stengärdesgårdar.
 
Ännu en skön upplevelse. Och åter igen kan vi konstatera att "det bästa i livet är gratis"!
 
Lördag 15 juni.
 
Ett  besök hos min syster Eva och svågern Anders på deras torp vid Lassesjön.
Här hade vi en skön eftermiddag tillsammans.
 
Fastigheten består av två boningshus och diverse uthus. Huset ovan är nybyggt sedan ett par år tillbaka.
Det ursprungliga torpet hette Hultebo och fungerar numera som gäststuga. Båda ligger på samma tomt och har mark ända ner till sjön.
Under förra året byggde Anders detta vackra uthus med plats för både snickarbod, ved, sovloft och mycket annat.
 
Stenmurarna runt fastigheten är också lagda av Anders.
Till kaffet bjöds det på Buddapest tårta!
Där i lite lä intill syrenbuskarna satt vi och njöt av både sol, fika och gemenskap.
Dock, alla dagar, även trevliga sådana har ett slut och fram emot aftonen stängde vi grinden bakom oss och åkte hem igen. Tack för en skön eftermiddag!
 
Juli
 
Efter den långa resan på 44 mil, kom vi så fram till slut, till Fryksås Fäbodar där vi i sex år nu fått möjligheten att bo på Brudtallen både sommar och höst.
När alla lådor och väskor var uppburna till övervåningen där vi bott de flesta gångerna vi varit här, blev det, som vanligt, dags för kaffe. Vädret var strålande, hade varit så hela vägen och nu tog vi med oss brickan ut till sydsidan om huset och lutade oss mot den solvarma stugväggen och njöt av fikat, utsikten, stillheten och att äntligen åter vara där.
 
Vintern hade gått hårt åt rosorna men under Bertils stora omsorg hade dom åter börjat klättra upp längs med väggen och spred nu sin doft omkring oss. En och annan tagg fastnade också i mina armar så att jag försiktigt fick lirka loss dom och åter placera dom i virkets sprickor på väggen.
 
Efter en lång och skön stund där i solen reste vi oss för att ta en runda runt byn och se vad som hänt sedan sist. Varje år som vi kommit hit har det alltid varit något nytt på gång vilket varit spännande att se och upptäcka.
 
Den här uppe annars så vanliga Mjölkörten hade i år inte nått sin kulmen ännu men Fryksås, liksom flera utav fäbodarna runt omkring, har en otroligt rik flora vilket förmodligen kan bero på den kraftiga lutningen som ger solens både värme och ljus möjlighet att göra sin verkan i naturen.
 
 
Uppe vid Prästas blommade det frodigt som vanligt och blandingen av Kärringtand och Kråkvicker fick backen att lysa i våra svenska färger. Otroligt vackert!
 
Uppe ifrån Prästas har man en härlig utsikt ner över fäbodarna och ut över Orsasjön, bort till Mora och vidare till Siljan på andra sidan näset.
Ovan: Anderssons fäbod vid Rodskeriwen och nedan Brudtallen.
Varje år är det samma vyer men likväl känns dom alltid nya och fräscha! Olika tider på dagen ger olika ljusförhållanden och förvandlar ibland det man ser till riktiga konstverk med färger och känslor som aldrig riktigt går att återge med en bild.
 
 Men man kan ju alltid försöka!
 
Ett av mina ordspråk lyder: "När du låter det lilla bli det stora, blir det fördolda uppenbart!"
 
Det vill säga, när du går ner på knä, tar dej tid att verkligen SE skönheten i dom små, små blommorna, då upptäcker du en ny värld, en värld som tidigare kanske var dold för dina ögon därför att du inte tog dej tid att se den.
 
För mej har det blivit ett sätt att se på livet i stort, att lyfta fram det lilla, att se den "lilla" människan och låta det/dom få möjlighet att växa och få sin rättmätiga plats.
Någon vis person sa: "Om du ser någon som ser ut att ha tappat sitt leende så ge honom/henne ett av dina"!
 
En av söndagarna vi var här gjorde vi en utflykt till hembygdsgården i Våmhus där det var korgmakartävling och mycket annat.
 
Två av dom vackra kullorna som kunde ses i parken var Vilma och Clara.
 
Livet i Fryksås för vår del präglas av många och långa promenader, fikastunder både enskilt och tillsammans med goda vänner, utflykter runt omkring och att bara få vara, njuta av att få sitta där med ryggen mot stugan och se ut över det magnifika landskapet.
 
 
Nästan var du än befinner dej i byn så kan du se ut över Orsasjön ända till Mora och sedan vidare över Siljan och bortom.
 
 I år hade jag även förmånen att nästan varje morgon få vara med när en tornfalksunge blev matad.
Jag är ju ute ganska tidigt och då kunde jag, där uppe i norrbacken, höra ungens hungriga läte och hur det intensifierades när föräldern kom med maten. Dock fick jag nöja mej med att betrakta det hela på avstånd, ca två hundra meter ungefär. Kom jag för nära så gav dom sig iväg.
 
 
Det var inte bara Tornfalken som jag kunde studera dessa morgnar utan även en hungrig Rödstjärtshanne som likt fågeln i "Kalle Ankas fotosafari" som kan ses på TV på julafton, hade väldigt svårt för att sitta still mer än någon enstaka sekund. Så jag kände mej tämligen både nöjd och belåten när jag till sist lyckades fånga den på bild.
En envis liten rackare som hela tiden jagade bort andra fåglar som kom till "hans" äng för att äta frukost.
 
 
Kerstin kopplar av med lite bokläsning!
 
Digitalis eller Fingerborgsblomma är en av dessa upplevelser från det "lilla". När vi gick längs uppfarten till byn växte där ett flertal av dessa blommor i olika färger och det var först när Kerstin såg närbilden i datorn som hon "såg" dess verkliga skönhet. För att "se" måste man våga komma "nära".
Både vad gäller naturen och människor!
Ytterligare ett exempel från den "lilla" världen. Intill en gärdesgård fann jag några Borstnejlikor, dom enda jag såg i hela byn och när jag betraktade dom genom kamerans zoom såg det ut som om dom var arrangerade av en duktig florist!
Ja, så kanske det är...
 
Ett av våra favoritmatställen i trakten är Oscars i Mora. Restaurangen där du alltid har flera rätter att välja på och där vi blir mottagna som "familjemedlemmar".  När det var dags för oss att lämna Dalarna för den här gången var det stora kramen som gällde och några värmande ord till avsked.
 
Vi återkommer i september när vi ska upp till Jämtland.
Lita på det!
 
När vi ska in till Mora åker vi för det mesta den östra vägen över Orsa och ibland tar vi sedan den lilla vägen utmed sjön och tar en titt i den vackra byn Vattnäs där kreativa människor gjort i ordning en loge där man numera kan se och lyssna till konserter av olika slag. Bland annat opera!
Vattnäs ligger på en smal udde som går ut i Orsasjön.
 
Dom dagar vi inte äter lunch nere på Oscars i Mora åker vi gärna till Grönklitt där vi äter antingen uppe i Toppstugan eller i restaurangen nere i Grönklitt. Båda har samme ägare och bjuder på mycket och god mat. Grönklitt är den plats vi först kom till här uppe och då för att åka skidor. Det var genom min gode vän Björn som vi hamnade där och vid ett tillfälle fick vi följa med in i björnidet och klappa dom nyfödda björnungarna.
En mäktig upplevelse!
 
 Nytt för i år är att den gamla lanthandeln i Hansjö öppnat igen efter att ha legat i träda under ett antal år. En otroligt vacker byggnad där den gamla inredningen bevarats.
 
 Sent en kväll, ca 23:30, hörde vi hur det knackade på dörren och när öppnade stod vår äldste son Marcus där med hustru Hanna och sonen Benjamin.
En trevlig överraskning!
Dom stannade två nätter och tillsammans hade vi en skön grillkväll kvällen innan dom for igen.
 
 
 
 
 
Innan vi for hem hade vi en liten mini släktträff uppe på Toppstugans veranda i Grönklitt med våra kära släktingar från Våmhus.
Som synes är utsikten därifrån i det närmaste obegränsad i ca 180 grader.
 
 
 
 
 
Förmånen att få komma hit till Fryksås, att få andas den friska luften, njuta av alla vackra blommor.....
.... få gå omkring i detta "paradis" är en förmån vi fått utan att göra något för att få det.....
 
....det bara "fanns" där när vi kom dit första gången, erbjöds oss som gåva.......
 
....en gåva vi inte kunde säga nej till och som vi alltid kommer att känna tacksamhet för.
 
Fryksås är inte bara en plats på kartan. Det är mycket, mycket mer än så....
 
På återhörande i september då vi åker upp till Jämtland!
 
September
 
September kom med sol och vackert väder och tidigt på morgonen åkte vi, min son Martin och jag, iväg mot äventyren i norr.
 
När klockan just passerat 09:00 kom vi till "vår" busskur ett par mil norr om Mariestad där vi åt vår frukost bestående av kaffe och tekakor med stekt bacon och hamburgare på.
Tänk vad gott det kan smaka när man är på ett så där strålande humör och allt liksom fortfarande ligger framför!
 
I lagom tid till lunch klev vi sedan in på Restaurang Oscars i Mora och därefter tog vi en avstickare upp till Fryksås för att hälsa på som hastigast.
Som vanligt hade färgerna där uppe börjat skifta så det blev en liten tur i byn innan vi for vidare.
 
 
Några timmar senare anlände vi till Sveg där vi besökte ICA butiken för att inhandla det viktigaste för helgen.
Det vill säga: "Kyckling"!
Grillade kycklingdelar är både gott och bekvämt att ha med sig när man är ute och vandrar så en hög med klubbor fyllde kyllådan när vi åkte vidare.
Nästa anhalt blev Duvberg där vi återigen öppnade våra termosar och njöt både av kaffet och utsikten.
 
Martin öppnar upp vår matsäck!
 
En helt magnifik utsikt eller hur?
 
Fem mil senare kom vi så till Björnrike och körde den välbekanta vägen upp till stugan som ligger nästan längst upp i området på Aspstigen.
När allt var inburet och klart tog vi en bensträckare efter att ha kört i ca 60 mil. Det som mötte oss var en natur där palettens alla färger kunde ses.
Så otroligt vackert!
 
 
 
Det var svårt att ta blicken ifrån allt det vackra!
 
Av dagen återstod sedan bara att laga mat och lite skön avkoppling.
Nu var vi där.
Äntligen!
 
Söndag morgon och solen hade just vaknat någonstans öster om bergen och började smeka dimslöjorna över dalen.
Ett par djupa andetag av den friska luften och sedan smög jag försiktigt iväg för min obligatoriska morgonrunda. Gräset var vått av dagg och när jag kom ner till vägen knastrade gruset under mina fötter.
Borta vid skidbacken började jag klättra uppåt för att vidga mina vyer och hörde då ekot av män på den sydöstra sidan om Helvetesdalen. Förmodligen jägare som var ute i ottan utan att själva märka ekot av sina röster, ett eko som säkerligen skrämde iväg allt vilt på flera kilometers avstånd.
 
Efter några hundra meters klättring i backen började flåsandet göra mej påmind om att det var ett tag sedan jag gick i dylika backar senast. En stund stannade jag och njöt av utsikten och gick sedan på tvären åt sydost för att se över till den andra nerfarten alldeles intill den jag befann mej i. En stund gick jag där fram och tillbaka varefter jag återvände till stugan för att börja med frukosten.
När jag kom in i stugan hörde jag att Martin var vaken och tillsammans förberedde vi frukosten och dom smörgåsar mm som vi skulle ha med oss på dagens utflykt.
 
När allt var klart satte vi oss i bilen och körde Vesselstigen upp till parkeringen vid informationstavlan där vi parkerade och gav oss iväg mot Varggrantjärn.
 
Leden var brant och stenig och det var först på vägen tillbaka som vi blev varse att det gick att gå en enklare väg upp till det första målet; Raststugan.
 
Vackert inramad av den höstfärgade växtligheten låg den där i backen alldeles under trädgränsen och i lä för vinden. En omtyckt plats att stanna på förstod vi då vi både på vägen upp och då vi återvände träffade andra vandrare som rastade vid stugan.
Den innehöll även britsar så om man ville  gick det att övernatta där.
 
Vi fortsatte dock vidare uppåt och efter en stunds ytterligare klättring kom vi upp på platån varifrån vi hade en fantastisk utsikt över fjället och dalen i väster.
 
 
Mellan stenarna växte mossa, ripbär, dvärgbjörk och diverse andra växter som nu klätt sig i höstens alla färger och bildade en mosaik av färger. Så otroligt vackert att vi bara stod och lät scenariot sjunka in och fylla oss med vällust.
Med blicken fäst vid stigen där vi gick fortsatte vi sedan vidare mot norr.
Det var nödvändigt att hela tiden ha koll på var och hur man gick eljest var risken stor att man vrickade fötterna av sig i det karga landskapet.
Efter en stunds vandrande började så målet för vår vandring komma i blickfånget.
Varggrantjärn!
 
Som jag redan tidigare skrivit och som framgår av bilderna, så var där mycket sten och att lite då och då få klättra omkring på dom kunde ju vara roligt.
Här är det Martin som "bestigit" ett av dom stenblock inlandsisen format för mycket länge sedan.
 
Även jag besteg detta "berg" men den bilden sparar vi till en annan gång.
 
Härifrån var det nu inte långt kvar till dagens vandringsmål; Varggrantjärn!
Vi följde leden som ledde fram till tjärnen på dess sydvästra spets och därifrån gick vi rakt över mossheden till den östra sidan där vi klättrade upp för den branta sidan till dess vi fann en bra plats att sitta på.
Ett par släta stenar i någorlunda lä för vinden blev vår rastplats.
Så vi plockade upp vår termos med kaffe, våra smörgåsar och våra, i Sveg inhandlade, kycklinglår.
Tänk vad gott det smakar när man är ute!
Efter kycklingdelarna öppnade vi termosen och en ljuvlig doft av kaffe spred sig genast runt omkring oss.
Mums!
 
Efter en stunds vila blev det så våra kameror som fick komma i bruk igen. Att fotografera allt i från alla olika vinklar, är ju det som är min hobby och även Martin har tagit det till sig så vi kröp omkring där bland stenblocken och plåtade allt och även varandra. :)
När detta kändes klart plockade vi ihop våra pinaler och började återfärden längs den led vi kommit dit på. Nu mötte vi en hel del folk som var på väg mot sjön som vi ivrigt hejade på.
Nästa mål nu var den timmerstuga vi passerat på vägen upp.
 
 
I backen ner mot stugan passade vi på att ställa kameran på en sten så att vi båda kunde få vara med på en bild.
 
Väl där satte vi oss på bänken vid stugans ena gavel där vi pustade ut en stund och pratade med förbipasserande vandrare.
 
När vi kommit tillbaka "hem" kokte vi nytt kaffe, fyllde på termosen och gjorde iordning nya smörgåsar och efter att ha ätit lite mat for vi iväg igen och åkte till Storhogna Högfjällshotell varifrån vi utgått vid förra årets vandring.
 
Nu hade vi dock gått färdigt för idag, nu var vi bara ute efter en skön och vacker plats att fika på.
Alldeles intill parkeringen vid hotellet finns en vacker liten damm med fisk i och med fikabord intill. Där, vid bordet närmast det lilla vattenfallet från dammen, parkerade vi oss och tog fram det vi hade med oss.
Lite blåbärsris fick agera utsmyckning och med bruset från fallet njöt vi sedan av vårt fika.
När jag ville ha lite vatten var det bara att sätta koppen under fallet och dricka av det friska fjällvattnet.
Tänk vilken förmån vi har här uppe i Norden som kan dricka direkt från fjällbäckarna!
Vår första vandringsdag var över! Den första av en drygt tre veckor lång vistelse i Härjedalen och Jämtland.
Tänk vad bra man kan ha det!
 
Måndagen kom och det var resdags. När bilen var färdigpackad och stugan urstädad såg vi ut över landskapet nedanför oss och såg hur morgondimmorna låg som ett täcke över dalen.
Här uppifrån kunde vi se över slöjorna men när vi kom ner till länsvägen hade vi dom över oss som ett tak och inte förrän vi kom upp till Vemdalsskalet kunde vi på nytt se himmelen ovanför oss.
Som vanligt gick färden genom Klövsjö och Åsarna och i Svenstavik vek vi av åt väster på den södra vägen om Storsjön.
På rastplatsen strax innan Hofverberg stannade vi för att fika.
Därifrån har man en fantastisk vy över den vackert belägna byn.
Flera gånger har vi också åkt upp till toppen på Hofverberget varifrån man har en milsvid utsikt åt nästan alla håll.
 
Några timmar senare var vi så framme i Åre och efter att vi installerat oss i lägenheten åkte vi in till byn för att äta lunch och handla.
 
Dom timmar som var kvar av dagen ägnade vi åt att se oss omkring lite och en given tur var att åka upp till Ullådalen för att se hur långt färgskiftningen kommit. Det är nämligen oftast en väldig skillnad mellan färgerna nere i Åre och uppe i fjällområdena.
 
Jo då, dom fanns där; färgerna!
 
 
När sedan dagen började mattas färgade solen himmelen alldeles gul bakom Sylarna i väster.
 
Den kommande veckan präglades av vackert väder och många härliga utflykter.
En dag gick till Storulvåns fjällstation där vi passade på att gå omkring i närheten och även besöka Handölforsarna.
Där lagade vi mat över vårt lilla Trangiakök och det blev kyckling med ris och kurry. Lättviktsmat som bara behöver fyllas på med hett vatten och stå och dra en stund.
Helt otroligt gott faktiskt!
En annan dag besökte vi Fröå gruva där vi också gick omkring en del, vidare tog vi linbanan upp på Åreskutan. Där gick vi upp till World Cup banornas övre del varifrån vi kunde se rakt ner till huset vi bor i.
I mitten syns läktaren och pressavdelningen och till höger i bild huset vi bor i på våning sex, näst längst upp.
 
En annan dag åkte vi västerut, in i Norge och sedan tillbaka på norra sidan om Åresksutan, genom Kalldalen där vi gjorde en avstickare upp till Kolåsen där vi ännu en gång lagade mat och njöt av den otroligt vackra utsikten.
Här firade vi, min hustru och jag och vår andre son Marcus som då var drygt ett år samt en kollega och hans hustru, semester i september 1976. Min kollega och jag gick då över näset och besteg Dörsvalen som syns till höger i bild.
 
Till min glädje kunde jag konstatera att det som för ett antal år sedan var avfolkningsbygd, nu bestod av ett antal nya bosättningar.
Dagen därpå var det dags för Martin att ta tåget tillbaka söderut och det kändes både tomt och ledsamt när tåget försvann österut på lördagsmorgonen.
 
Helgen förflöt ungefär som tidigare med utflykter och vandringar bara med den skillnaden att jag nu var ensam.
 
Dock handlade det bara om några dagar för i början av veckan därpå stod jag åter vid stationen och inväntade morgontåget söderifrån. Nu var det min syster Eva och min svåger Anders som kom och skulle tillbringa veckan som mina gäster där i Åre.
Redan på eftermiddagen den första dagen ville dom se lite av vad jag hade att erbjuda så vi packade ryggsäckarna och åkte upp till Ullådalen. Vädret var bra men lite blåsigt men vi ger oss iväg längs leden mot Forsafjället och efter några kilometer stannar vi vid en liten sjö där vi sätter oss och låter innehållet i ryggsäckarna fylla våra behov.
 
Omringade av det röda blåbärsriset njöt vi alla till fullo av det stunden hade att ge oss.
Utsikten från vår fikaplats där Rödkullens siluett sticker upp mot himmelen.
 
Följande dag tog jag med dom till Storulvåns fjällstation där vi bland annat tog en tur till Handölforsen som enligt min mening är en av de mest sevärda forsarna i området. Inte den största kanske men en av de mest tillgängliga där du kan komma från båda sidor om du vill. Den är även väldigt lång, kanske en kilometer, så det finns mycket att titta på samtidigt som naturen runt omkring i sig är helt fantastisk att vara i.
Nu var vi på den norra sidan om forsen, förra veckan då Martin och jag var här klättrade vi omkring i bergen som syns på den södra sidan.
Det märktes på vattenståndet att det varit torrt i år för när jag tittar på bilder här ifrån från förra året så ser man att det bara är hälften så mycket vatten som vad det var då.
 
 
 
 
Här uppe vid dammvallen syns en liten ö med träd på till höger i bild. I år kunde vi gå torrskodda från norra sidan ut till ön där vi satt och drack vårt kaffe.
Förra året forsade vattnet kraftigt på båda sidor om ön.
Här forsade vattnet förra året!
Här behövs inga tavlor då själva naturen ÄR som ett konstverk i sig själv.
I dessa områden behöver träden inte bindas upp och formas för människohand för att se ut som Japanska mini träd. Här formas dom av vinden och klimatet!
När sedan solen började dra sig ner bakom Sylarna i väster var det så dags att åka österut dom ca sex milen tillbaka till Åre.
En härlig dag var till ända.
 
 
Dagen därpå åkte vi en sväng till Edsåsdalen, vidare till Trillevallen där vi gick en sväng längs en av många leder i området.
Anders och Eva vid det så kallade "Torget" där en hel hög med leder strålar samman.
Fredagen blev en mellandag då vi besökte lite mer närliggande sevärdheter och även passade på att gå ut och äta med en släkting från Östersund som tagit tåget upp för att hälsa på oss. Här ska vi äta på "Twins", en av oss välbesökt restaurang mitt i Åre.
Senare på eftermiddagen går jag en sväng ut på udden i Åresjön. Eftersom vattenståndet är så lågt har det nu blivit en sandstrand längs med udden som är lätt att gå på. Där ute har man en fin utsikt in mot Åre som här speglar sig i en nästan helt spegelblank sjö.
 
På lördagen packade vi återigen ryggsäckarna och gav oss av till Tegefjäll, beläget mellan Åre och Duved.
Där pågår för fullt arbetet med att bygga nytt liftsystem och utvidga skidbackarna. För att kunna göra detta har man även gjort en transportväg som går ända upp till trädgränsen.
Fin att gå på men helt otroligt brant!
Där tog vi kaffepaus och vilade en stund och fick även en pratstund med ett par norska familjer som var på väg ner från fjället.
Efter en stunds välbehövlig vila fortsatte vi sedan upp för branterna.
 
Nere till vänster i bild syns Åresjön.
Lägg märke till dom helt fantastiska färgerna som är uppe på fjällen.
 
Lördagen var min syster och svågers sista hela dag här uppe så därför kändes det särskilt roligt att den blev så helt otroligt skön.
En sak vi ständigt återkom till var att det var så otroligt mycket både blåbär och lingon i år.
Det var bara att sätta sig ner och äta så mycket man orkade.
Där uppe, alldeles under Mullfjällets kala hjässa, pustade vi ut och njöt av att vara i denna fantastiska natur, att känna dofterna från vegetationen, andas in den sköna luften och se ut över Åredalen.
 
Dagen därpå var en av dessa sällsynta dagar då himlen var grå och duggregnet fyllde luften som ett tjockt dis. Inte mycket till väder för vandring men en utflykt kan man ände göra så medan Eva satt hemma och läste åkte Anders och jag bort till Skalstugan och intog vårt eftermiddagskaffe.
I bilen skall kanske tilläggas!
 
Senare på kvällen blev det så dags för dem att återvända söderut och jag körde dom till Åre station varifrån dom tog natt tåget hem.
 
För mej blev det så ett par dagar där jag fick göra mina utflykter ensam. Men det går ju det också.
En av dessa dagar vaknade jag av att den för mej första snön lagt sig vit på fjällens toppar.
Så jag kunde naturligtvis inte motstå frestelsen utan begav mej upp till Ullådalen, bytte om till stövlar, tog min vandringsstav som Martin täljt åt mej och begav mig sedan iväg upp i riktning mot Tvärådalen, tog av åt öster för att så småningom komma upp till målet; Rödkullen.
På vägen upp passerade jag på avstånd förbi Tväråvalvet som nu låg vit efter nattens snöfall.
Så småningom kom jag upp på Rödkullen, lade kameran på toppen och tog kort på mej själv med Mullfjället i bakgrunden. Samtidigt talar jag i telefon med min hustru och berättar att jag bestigit detta "väldiga" fjäll. :)
 
Dock var det både blåsigt och kallt så det blev inte någon längre vistelse där uppe denna gången.
Åt norr och öster var det vitt av snö men
åt söder och väster nästan snöfritt. Det framgår inte av bilden men ett par meter framför mej vid stenkanten, stupar det tvärbrant, nästan lodrätt rakt ner.
 
Senare på eftermiddagen blev det till att ta fram dammsugaren och göra fint i lägenheten. Nästa dags morgon skulle jag åter åka ner till stationen och då för att hämta Kerstin, min fru som skulle komma med morgontåget.
 
Riiiing!
 
Det var väckarklockan som fått i uppgift att se till att jag inte kom försent till tåget.
Tämligen punktligt kom tåget och det var en härlig känsla att få träffa min hustru igen. Det var ju några veckor sedan vi sågs senast.
Så det blev frukost på balkongen i strålande solsken och sedan ner till ICA för att komplettera med det som fattades. Lunch på Twins och sedan packade vi ryggsäcken och gav oss iväg mot Storulvån för att vandra lite och bara ha de skönt.
För tredje gången den här semestern gick jag nu över dessa plankor på väg mot Handölforsen.
Det är ju en sådan där plats man gärna återvänder till. Speciellt när vädret är så härligt som det varit denna, både sommaren och hösten. Det torra vädret har dock satt sina spår och när jag jämför kort från forsen i år med kort från förra året ser jag att det är en väldig skillnad i mängden vatten som forsar.
Precis som förra veckan när Eva och Anders var med, gick vi ut till den lilla ön mitt i forsen där vi satte oss i lä för bruset och öppnade vår termos.
Vilken underbar doft!
Därifrån tog vi oss sedan vidare upp till Storulvåns Fjällstation innan vi på nytt återvände till Åre.
Nästa dag for vi till Fröå Gruva.
Därifrån gick vi leden mot Bjelkes gruva och hade tänkt oss att fika vid en liten sjö. Eftersom vädret varit så torrt och Martin och jag också gått en bit på den här leden, så lämnade jag stövlarna i bilen i tron att det skulle vara tillräckligt torrt i alla fall.
Men ack vad man kan bedra sig. Strax innan vi var framme vid sjön kom vi till en svacka med myrar på båda sidor om leden och där själva leden var oframkomlig med enbart "gåskor".
Dock var platsen i sig en förträfflig plats att sitta och dricka kaffe på med en sublim utsikt över Åreskutan och Blåsten.
 
Så det får väl bli nästa gång i stället som vi tar oss till sjön.
På vägen tillbaka till Fröå stannade vi en liten stund vid en rast bänk bara för att njuta av solskenet och utsikten.
 
Dom följande dagarna präglades av Åre höstmarknad då köerna av bilar sträckte sig från centrum ända ut till Vik österut och på Årevägen mot Duved ända bort till Hembygdsgården. Det stod bilar precis överallt så vi var tacksamma att vi bodde på gångavstånd från centrum.
Inne i staden var det fullt med folk. Somliga utrustade med styltor!
På lördagseftermiddagen var det en uppskattad fårvallning rakt genom centrum.
Fåren var så många och nyfikna att dom till och med trampade Kerstin på fötterna.
 
Söndagen kom och på nytt var det packning, städning och resa som gällde.
Nu skulle vi tillbaka till stuga 24 i Björnrike där Martin och jag börjat semestern för drygt tre veckor sedan.
 
Vägen dit gick som vanligt över Persåsen för att äta god mat och göra åt lite slantar i deras butik.
Men senare, när det var dags för eftermiddagskaffet då var vi framme i Björnrike och kunde avnjuta det på altanen i strålande solsken.
Det känns som om jag har skrivit något likande tidigare? Om solsken menar jag.
Men en skönare semester hade vi knappast kunnat önska oss.
En liten eftermiddagstur på drygt tre km hann vi med även denna dag och fortfarande, i slutet av september, kunde vi frossa i välsmakande blåbär och lingon.
 
Nästa dag åkte vi först till utsikten i Duvberg och sedan vidare in till Sveg för att handla. Efter lunch packade vi så ryggsäcken igen och åkte bort mot Storhogna där vi parkerade och tog en promenad till Sångbäcksfallet. En fantastiskt vacker plats men ack så brant.
Där satte vi oss och lyssnade till forsens "sång" och njöt av sol och värme trots att det var i slutet av september.
Kvällen kom och det var dags att börja packa igen. Morgondagen var åter resdag.
Ännu en semester närmade sig sitt slut men liksom ljuset dröjer sig kvar över bergen i väster så kommer också minnena från årets tid i norr att leva kvar i våra, både sinnen och hjärtan.
Jag längtar redan tillbaka......
 
På återhörande...
 
 
 
 
 
 
Site Builder drivs av  Vistaprint