-

Dagbok 2014.

Gott Nytt År!

Förhoppningarna för året som ligger framför är som vanligt stora. Dock kommer tiden i norr att bli lite kortare i år till förmån för nästa år, 2015, då jag kommer att ta ut deltidspension och fira detta med lite mer av det ljuva livet i Jämtland.
Min längtan dit är stor. Det går inte en dag utan att jag ser på bilder där ifrån, tittar på webb kameror från Åre och så vidare.
Mina Jämtländska rötter är inte ytliga utan har, likt eken en pålrot som går på djupet. 

Våren har kommit!
Rödhaken och övriga fåglar sjunger just nu, i mitten av april, intensivt ute i skogarna. Det är en ljuvlig kör att lyssna till och jag har svårt att förstå dom människor jag möter ute på mina vandringar som går med öronproppar i öronen och lyssnar till "vanlig" musik.
Min känsla är att vi kommer att få en generation som inte kan identifiera dom naturliga ljuden, varken i naturen eller i våra samhällen, därför att dom sällan eller aldrig lyssnar till dom. 


Nationaldagen den 6 juni 2014.

I går, pingstafton, när jag var ute på en av mina vandringar i skogen kände jag mej tvungen att sätta mej ner på en stock bara för att en liten stund få njuta av solens värme och den ljuvliga fågelsången.
När jag suttit där en stund var det som om jag "drabbades" av en stunds "klarhet" i mina tankar då jag blev varse att trots att alla fåglarna sjöng sina egna melodier med helt olika intensitet och frekvens så harmonierade dom alla med varandra!
Ingen av dom avvek från helheten!
Det var som om dom alla sjöng i samma tonart fast med en körs alla olika stämmor.
Där fanns lövsångarens ljusa klara stämma som kanske skulle kunna jämföras med en sopran, där fanns taltrasten och koltrasten som kan jämföras med en baryton, där fanns den drillande rödhaken som är en ljus alt och duvan som väl får räknas som bas i sammanhanget. Däremellan fanns körens hela register representerade av bofinkar, mesar, talgoxar med flera.
En enorm kör som fyllde hela skogen med sina aldrig sinande toner.
Harmoni!
Det måste vara därför som fågelsången tilltalar så många och får oss att må så väl.

Tänk om vi människor kunde harmoniera lite mer med varandra! Hur skulle inte det kunna påverka och förändra vår värld?

Pingstdagen och fikastund vid Orraholmen.


SEMESTER

Så kom den då till slut, dagen vi så länge väntat på. Vi startade tidigt, gick upp kl 04:00, åt lite frukost, lastade bilen med det sista, satte på larmet och låste dörren.
Ute var det i det närmaste ljust men alldeles stilla och tyst och för att inte väcka grannarna "smög" vi med bilen ut ur kvarteret, ut ur byn och var på väg...
Den väg vi hade att köra är numera välbekant och så här tidigt på morgonen var vi nästan ensamma på vägen, passerade Mariestad och tog sedan av norrut mot Mora.
När vi kom till "vår" busshållsplats tog vi en bensträckare men sparade kaffet till lite senare, det vill säga, till "vår" andra busshållsplats, en plats som vi också använt oss av tidigare då vi kört på eftermiddagen. Senast vi satt där hade vi ljus tända ovanpå vår fikalåda. Där stannade vi nu och drack vårt kaffe och åt en smörgås varefter vi fortsatte upp till Oscars i Mora för att äta lunch och sedan vidare till Fryksås för att vattna blommor och gå omkring lite och se vad som hänt sedan sist.

Som vanligt kändes det välkomnande!
Goda vänner fanns där och kramade om oss men denna gången blev det bara ett kort besök.

I dom norra delarna av byn blommade det rikligt som vanligt och vid uppfarten där det förra året blev nya ägare var restaureringen nästan färdig.

Korsningen vid Bockgjerdswen och Byfardswen.

Från Fryksås fortsatte vi norrut upp till Sveg där vi gjorde dom nödvändiga inköpen och for sedan dom sista sex milen upp till stugan i Björnrike.

Där väntade den härliga altanen på oss och det är svårt att med ord beskriva den känsla det var att återigen andas in dofterna och känna den totala avkopplingen det innebär att vara tillbaka igen.
När allt var inpackat och klart, när vi suttit och njutit där länge började nyfikenheten att göra sig påmind och med kameran i näven gick jag bort till skidbacken och började klättra uppför. Det är brant!

Efter ca femton minuter var jag uppe vid skidbackens topp och fortsatte sedan ytterligare en liten bit så att jag fick känna av att vandra omkring lite i trädgränsen.

Det går att ta "selfies" även med en kamera! Jag var ju tvungen att ha bevis att visa för Kerstin senare.
På vägen ner mötte jag henne då hon kommit ut i backen för att möta mej.

Jag hittade henne på "Vishetens kulle"!

Så mycket mer blev det inte den kvällen och nästa dag skulle vi fortsätta upp till Åre.

Frukost!
Nu har vi lämnat Härjedalen för ett tag och tagit oss upp till Hoverberg där vi satt oss vid sjön för att dricka kaffe.

Det här är bara en utav många vackra rastplatser i Jämtland. Att komma hit upp är en så otrolig fröjd för ögat. I motsats till hur det är söderut så blommar vägkanterna här med florans alla arter och det som skiljer mot söderut är att man låter det blomma, låter det stå kvar till glädje för så många.

Innan klockan hunnit slå tolv var vi så i Åre igen och vi tog en sväng på "stan" innan vi gick till ICA för att handla det nödvändigaste. Därefter for vi till lägenheten och installerade oss.
Med en hink med ljummet vatten gick jag ner i backen för att hämta in post och tidningar samt för att göra rent brevlådan. Backen är mestadels av grus vilket gör att det dammar ganska mycket stundtals och sedan vi for här ifrån i höstas så hade även en del ogräs vuxit upp som fick rensas bort. Vårt pålitliga tidningsbud hade hjälpt oss med att ta loss remmen runt lådan och lagt i tidningarna (Länstidningen, LTZ) sedan några dagar tillbaka i lådan. 
Nu är vi här!
Nu kan äventyret börja.






I backen utanför Västra Berge, strax väster om där vi bor växte denna fantastiska ros och bara några dagar senare började den tappa sina blad så det var som om den kämpat för att vi skulle hinna dit och se den.
Från Berge fortsatte vi väster ut, bort till hembygdsgården där vi gick över järnvägen och ut på udden där Kerstin bytte om och klev ut i vattnet. Aldrig tidigare har det väl varit så varmt i vattnet som det var i år vilket också resulterat i att vattendragen uppe i fjällen var varma och nästan bara bestod av en liten rännil mot vad det brukar vara.
Du behöver en Flash Player för att kunna se detta
Katherine Jenkins // Angel (Live @ O2 Arena)

Från dagboken:



Välkommen till en tidig morgon i Åre!
Det är den tid på dagen då jag, ofta ensam, går längs vägarna i närheten där vi bor och ser hur dagen vaknar och speglar sig i Åresjön. Det är då dimmorna lättar över Renfjället och i dalen och allt det vackra åter blir synligt. Det är då som sommartidens blomsterbackar börjar glöda eller dom höstfärgade bladen lysa som guld i slänterna när dagens första solstrålar orkar lysa igenom nattens dimma.
Välkommen till vårt "vardagsrum"!
 
Sommaren och hösten 2014 har för vår del varit en fantastisk tid både vad gäller vädret och upplevelserna. Meteorologerna har gång på gång ”lovat” regn och åska och på avstånd har vi kunnat se mörka moln men där vi varit har det varit sol eller på sin höjd lite molnigt. Att skriva om allt vi gjort skulle ta för mycket plats men några utav dagarnas upplevelser vill jag ge dej i form av  bilder blandat med lite text.
På senare år har vi börjat utforska trakterna kring Vemdalen där fjällen har en helt annan karaktär än uppe i Jämtland.  Där är det mera kargt och dramatiskt vilket också formar upplevelserna. Inte bättre, inte sämre, bara annorlunda!
Annorlunda är också skiftningarna i naturen från det gröna frodiga juli där alla blommor tar stor uppmärksamhet till septembers strålande färgglans där skiftningarna på sina ställen liknar en skogsbrand. Speciellt gäller det där det finns bestånd av både asp och lönn intill varandra. Jag vet tillfällen då jag bara blivit stående, nästan oförmögen att fortsätta därför att det som fångat min blick varit så oemotståndligt vackert.
Att, på platser likt dessa eller bland de höstfärgade fjällen, få sätta sig ner efter en vandring och ta fram Trangiaköket, laga lite mat och kanske lite kaffe ovanpå det, är för mej värt mer än mycket annat. Man upplever det nästan som om man absorberas av omgivningen, blir ett med den på ett obeskrivligt sätt. Det är som jag skrivit vid ett tidigare tillfälle, som om tiden tar en paus och man är i ett evigt, oföränderligt NU.
Där, i dessa ”tidsbubblor” öppnas mina sinnen på ett förunderligt sätt och jag ser detaljer i omgivningarna, känner hur naturens olika dofter ändras från en plats till en annan, hör ljud även i tystnaden, detaljer som för många saknar betydelse men som för mej blir till en helhet, det som formar minnet av dagen och gör den unik.
Under den gångna sommarens och höstens vandringar både i trakterna kring Vemdalen och uppe i Jämtland, har vi fått uppleva många sådana dagar.
Unika dagar!
Det är tisdag och vi, Martin och jag, har precis ätit en god lunch på Holliday Club i Åre. Ryggsäcken är packad med det nödvändiga och vi är på väg till Edsåsdalen. På vägen dit passerar vi Edsåsen, en av dessa fantastiskt vackra byar som finns här i Jämtland. 
Hensjön i juli 2014.

Framme i Edsåsdalen parkerar vi vid Hensjön där vi hälsar på personer som ser ut att vara jägare. Därifrån går vi längs stranden söderut  och följer en brant, blöt och stenig stig upp på Lillvalen men uppe vid trädgränsen försvann den bland tuvor av ljung och dvärgbjörk så vi tog helt enkelt sikte mot sydväst och travade iväg.
Med ett svagt uppförslut gungade vi fram över mossar och myrar, genom knotskog och ljung till dess våra ben sa att det var dags för kaffe. 
Vi letade upp en lite högre belägen plats där vi kunde slå oss ner utan att bli blöta. Samtidigt hade vi därifrån en härlig utsikt. För övrigt var det inget särskilt som inträffade, inga vilda djur som dök upp och inga överraskande oväder eller annat.
Nej, inget sådant men dagen blev ändå unik därför att vi kämpade oss fram där i gungmarkerna tillsammans, vi hittade utsiktsplatser och vyer som var nya för oss, vi satt där i ljungen och drack vårt kaffe och helheten, ett ord jag ofta återkommer till, helheten var en känsla av vällust och att vi varit med om något speciellt!  Bara det faktum att vi är här ÄR speciellt i sig!  

 En annan unik dag var senare i september när Kerstin och jag återvänt till Härjedalen och gick från Björnrike mot Vemdalsskalet. Där i Vemdalen blir färgerna på något sätt mer intensiva än på många andra platser. Jag vet inte om det beror på klimatet eller läget men där blir allting ”ill”, det vill säga ”ill-rött”, ”ill-gult”, ”ill-brunt” och så vidare. (Utanför Sveg finns dessutom en myr som heter just ”Illmyren”.)
Genom ett sådant landskap tog vi oss upp till en otroligt vackert belägen utsiktsplats med ett timrat vindskydd där vi satte oss och lagade mat och småpratade med varandra och med andra vandrare som passerade. Även en cyklist faktiskt!
Därifrån gick vi sedan tillbaka en bit och vek därefter av upp mot Gråhågnan och till den lilla timmerstugan vid trädgränsen. 
En stuga som står öppen för alla som kan behöva lite vila, en sådan där ljuvlig plats jag med glädje återkommer till.
 
Att sitta inomhus var inte att tänka på en dag som denna utan det blev bänken på väst sidan i stället och även en stund på rygg i mossan intill.
Innan vi lämnade platsen var jag, min vana trogen, tvungen att gå omkring lite, klättra upp i backen och gå på dom av vacker lava övertäckta klippblocken
 och bara få insupa miljön i både lungor och sinne. Här passerade även Martin och jag på vår vandring i september förra året då vi gick till Varggrantjärn. Även det en plats värd mödan att klättra upp för dom branta bergssluttningarna för att nå.
Vägen ner valde vi sommarleden i stället för den mer lättvandrade vinterleden vi kom på. Den är stenig och delvis brant men sträckan blir lite kortare än att gå runt den andra vägen. När man ska upp rekommenderar jag dock att ta vinterleden.
I juli hade Kerstin och jag många härliga dagar. Ett ständigt återkommande resmål är Handöl och Storulvån. Att åka dit har blivit en kär vana, ett ”måste” därför att där är så vackert och storslaget. Så blev det även i år då vi packade våra ryggsäckar, Kerstins med kaffe och kanelbullar och min med Trangiakök och Turmat med mera. Vi startade vid Storulvåns fjällstation och begav oss sedan iväg över älven. 
Efter en stund kom vi fram till en hängbro över Handölan och på dess södra sida letade vi upp en skön plats för vår lunch. Vatten till maten tog vi direkt från älven som i år hade ovanligt lågt vattenstånd. Där njöt vi sedan ett bra tag, gick omkring och fotograferade och hade det allmänt skönt varefter vi tog oss vidare ner till Handölforsen där vattnet brusar mäktigt även när det som i år var lågvatten i älven. 
I mina ögon är detta kanske den vackraste av Jämtlands många storslagna forsar. Dels är den stor till formatet men dessutom utsträckt och lång och med en natur runt omkring som är oslagbart vacker. Där slog vi oss ner för att dricka vårt kaffe och sällan smakar väl kaffet så gott som när man får sitta i den mjuka ljungen, omsluten av naturens egen "musik" och samtidigt njuta av en utsikt som är lika bedårande varje gång man upplever den.


Det är torsdag och med vars en ryggsäck åkte vi upp till Ullådalen, parkerade bilen vid Ullåstugan och gick rakt norrut . Från dalen hördes bruset från Ullån vilket efter hand ersattes av det mer dämpade bruset från Tvärån. 
Så småningom kom vi ut på en lång härlig fjäll äng som fick tankarna att gå till Bernhard Nords böcker om Nybyggarna i fjällen längre norrut. När ängarna tog slut och knotskogen tog vid gick vi österut och stigningen blev genast brantare. Där passerade vi en grupp med stugor och Kerstin, som har ett hjärtfel, fick stanna och vila flera gånger men ganska snart såg vi hur det började glesna mellan träden och vi var uppe på fjällhedarna. 
Vårt första mål var Stendalen där Tväråvalvets karakteristiska form nu blivit synlig framför oss. Leden tog oss över flera ganska blöta myrhedar, uppför sluttningar och över bäckar innan vi till slut hade en tämligen plan hed med ljung och dvärgbjörk fram till ledkorsningen i Stendalen. 
När vi närmade oss såg vi ett par cyklister som kom söderifrån på leden från Åre och när dom såg oss stannade dom och inväntade oss. Det var första gången dom var där och hade en del frågor om hur det var att ta sig vidare norrut och runt Åreskutan. Så gott jag kunde redogjorde jag för vad jag visste och såg dom sedan ta sig över Tvärån och försvinna runt Västerskutan. Kerstin och jag tog av åt söder där dom kommit ifrån och nu blev det ganska fort väldigt brant men ändå lätt att gå då leden är jämn och fin. Sakta men säkert tog vi oss uppåt och först nu förklarade jag för Kerstin vad som var vårt mål.  Rödkullens topp!
Hade jag sagt det hemma hade hon förmodligen inte vågat sig på det för därifrån ser det väldigt brant ut och är så också men tar man den omväg vi nu gått är det betydligt lättare. När vi tagit oss dom sista metrarna uppför kullens mer humana norrsida fick vi vår belöning.
Vilken otroligt härlig utsikt det är därifrån!
En lång stund satt vi sedan där och njöt tillsammans innan vi sakta tog oss ner mot öster, ner till vindskyddet vid Bräckebäckstjärnarna där vi plockade upp vår Turmat, hämtade vatten från tjärnen nedanför och lagade vår mat. Kyckling i curry! Bara så otroligt gott!
När vi nästan ätit färdigt kom två familjer från olika håll. En familj på fyra personer och en på tre så helt plötsligt var vi många där vid vindskyddet. Det är ett märkligt fenomen att när man träffas så där ute i naturen så blir samtal något fullständigt självklart men hade vi mötts nere i byn skulle vi förmodligen inte ens lagt märke till varandra. Med andra ord är naturen en viktig mötesplats, en plats som öppnar upp för relationer.
När vi pratat färdigt sade vi hej då till dom andra och gick tillbaka en bit längs leden vi kom ifrån men tog nu av åt väster, ner för backen längs med skidliften och var snart tillbaka vid utgångspunkten vid Ullåstugan.
Vilken härlig dag! Igen.
Några dagar i september var jag själv i Åre när Martin åkt hem och innan Kerstin kommit upp med tåget och då passade jag på att gå dom lite tyngre lederna där hon inte skulle orkat med.
Här är jag uppe vid Tegefjäll och går upp mot Forsaskalet. Nere i dalen syns Åre.
Det går att ta "selfies" även med en kamera!

Det är september, det är söndag och dimman ligger tät över Åredalen men jag anar en sol igenom den och förstår att det kommer att bli ännu en härlig dag. 

När klockan närmar sig 10:00 är det mesta av dimman borta och ryggsäcken packad med mitt Trangiakök, frystorkad mat, kaffe och kanelbullar. Kan det bli bättre än så?
Väl ute i bilen styr jag upp mot E14, kör åt höger genom tunneln, passerar Q8 och kabinbanan ovanför Åre, ner i svackan förbi Vik och upp mot avfarten till Fröå. Där, i Björnänge, ligger dimman fortfarande kvar över berget men när jag passerat stugområdet är himlen åter blå. Vid Fröå parkerar jag, tar på mej mina vandringskängor, hänger på mej ryggsäcken, tar min vandringsstav och ger mej av. Förts upp genom Fröå, förbi dom små stugorna ovanför backen och går vägen mot Kristianstorpet.
Tanken är att jag ska äta min lunch vid Lillådammen.  Den första delen av leden bär uppför genom knotig skog och förbi mindre myrar. Stigen är delvis blöt men inte värre än att jag med lätthet tar mej fram. Det var värre förra året!
När jag närmar mej Byxtjärn öppnar sig landskapet och siluetten av Åreskutan med Björnsten tornar majestätiskt upp sig framför mej och speglar sig i ett nästan helblankt vatten. 
På västra sidan om sjön ser jag hur färgerna liksom glöder i den myrmark som sträcker sig därifrån och nästan ända upp till Lillådammen. Det är där jag ska gå! Det är där leden mot Blåsten går och sedan vidare västerut mot Bjälkes gruva. Som tur är har vandrare före mej trampat upp en alternativ stig som löper i lite högre terräng parallellt med den X:ade leden. Det gungar under fötterna när jag går och till slut tar den torrare stigen slut och jag får kliva ut på tuvorna över mossen. Det bär uppför och när jag kollar en turbeskrivning så ser jag att det totalt är 290 höjdmeter och ca 4,5 km från Fröå till Lillådammen så det känns på när temperaturen ligger på plus 17 grader.
Vid myrens slut får jag hoppa över en mindre bäck, klättra uppför en sluttning varefter landskapet öppnar sig på nytt i ett stort, till synes nästan oändligt hedlandskap. 
Någon damm ser jag inte men vet att den ligger lite lägre än heden och med buskar emellan som skymmer sikten och syns därför inte förrän jag kommer nästan ända fram. Dessutom måste jag gå lite åt norr för att ta mej över ett mindre vattendrag men sedan öppnar sig dammen i ett nästan bländande ljus när solen speglar sig i vattenytan. Att det är en damm syns tydligt på den gamla fördämning av trä i dammens norra sida där också en avrinning sker åt norr, ner mot Kallsjön. Varför finns det en damm här? Har den kanske haft en funktion i gamla tiders gruvbrytning eller har det varit en reservoar för folket nere i dalen?     
Till höger på bilden syns den triangelformade Blåsten där jag i min ungdom var och jagade med klasskamrater från Huså. Det finns både glädje och saknad i tankarna på dom dagar vi hade här då. Fantastiska kamrater vars vänskap jag värderar högt, kamrater jag fortfarande har kontakt med lite nu och då.
När jag stod där, såg allt arbete som måste ha utförts på platsen så var frågorna naturliga och senare har jag kollat upp och funnit att man samlade vatten i Lillådammen och därifrån grävde en kanal i dess östra sida så att en del av dess vatten kunde rinna ner till Byxtjärnen som även den är en damm med en vackert lagd kallmur längs dess östra sida. Vatten som sedan har använts i gruvnäringen vid Fröå.
Väl framme hälsar jag på tre personer som grillar korv och frågar med glimten i ögat om det finns plats vid sjön för en person till?
Jodå, det gjorde det.
Vilken tur!
Fram med trangiaköket, fyller på med rödsprit och tänder på varefter jag hämtar vatten i dammen. Sedan är det bara att vänta till dess det kokar upp, fylla på påsen med mat, röra om och låta det stå en stund till dess det är mjukt och ätbart.
Även här är vattnet i det närmaste spegelblankt och jag njuter av att få sitta där och se höstens färger spegla sig i sjön.
Innan min mat hunnit bli klar ser jag dom andra lämna platsen och jag är ensam kvar.  Ensam i en värld som just där och då upplevdes som min egen!
När maten och disken är avklarad, letar jag upp en skön plats där jag kan sträcka ut mej på rygg och känna solen värma mitt ansikte. I "vardagen" kan jag ibland vara lite rastlös men häruppe blir allt annorlunda. Här har själen sin vila!
Länge låter jag vinden smeka över stigen där jag gått och länge låter jag tankarna vandra fram och tillbaka mellan buskar och fjäll, njuter av den klara luften och palettens alla färger i landskapet runt omkring mej. Länge letar jag med blicken efter Blåhaken som i somras försökte gömma sig när jag ville fotografera den och länge andas jag försiktigt in dofterna av ljung och höstfärgade dvärgbjörksblad. En bit bort hörs det svaga porlandet från Lillån när vattnet letar sig ner mot Kallsjön i norr och jag lägger mej ner, sluter ögonen för att en stund bara få lyssna. Det stilla porlandet vaggar mej till ro och jag tror att jag slumrade till en liten stund för när jag på nytt öppnar ögonen ser jag hur solen sakta börjat sänka sig ner mot bergen i väster. Motvilligt återvänder jag till ”tiden” för den nödvändiga vandringen tillbaka till Fröå där jag parkerat min bil.
Jag njuter!
Jag mår väl och önskar att alla skulle kunna få möjligheten att uppleva dagar som dessa.
Ganska snart märker jag dock hur dimman från Kallsjön i norr börjat smyga sig upp mot fjället och jag packar snabbt ihop min utrustning och beger mej av längs leden jag kom ifrån. 
När jag lämnat heden bakom mej, klättrat ner för branterna och på nytt närmar mej myren, ser jag hur träden börjat suddas ut av den annalkande dimman. Borta var solljuset och inte utan en viss fruktan undrar jag över hur återfärden ska bli? Att i tät dimma gå över en lång, delvis ganska blöt myr där ”slukhålen” är många är ju inte det roligaste man kan tänka sig  
men lika plötsligt som den kom, lika plötsligt försvann den igen och när jag kom ner till Byxtjärnen var solen lika skön och klar som tidigare. Nu tog jag stigen österut runt sjön och hälsade på kaffedrickande vandrare som njöt där längs strandkanten.
Vid sjöns nordöstra spets hittar jag den vältrampade stigen igen, pratar med några barn som med tindrande ögon berättar att dom hittat diamanter på stranden, ler och säger att jag också ska leta när jag kommer dit nästa gång,  passerar Kristianstorpet och nästan framme vid Fröå stannar jag vid en bänk som står där i backsluttningen. 
Där satt min fru och jag förra hösten och där sätter jag mej även i år och plockar fram min termos och dom förföriskt goda kanelbullarna.
Mums!
När kaffet och bullarna tagit slut och jag hunnit med att njuta en god stund fick tystnaden ett plötsligt slut när åtta hundra får kom bräkande ner för sluttningen bakom mej. Att dom var just åtta hundra fick jag veta av deras ägare som just släppt dom lösa för att låta dom beta av markerna runt Fröå.
Vilken symbios!
Djuren får mat och motion samtidigt som dom både håller landskapet öppet och gödslar marken så att den har näring och kraft att nästa år på nytt låta gräs och blommor frodas till glädje för alla Fröås besökare.
Ännu en härlig och fantastisk dag har jag fått uppleva och förhoppningsvis återstår det ytterligare dagar likt denna under min höstvistelse i Åre och Björnrike.
Jag lever!
Och jag gör det NU!
Det är det som betyder något.

 

 







Site Builder drivs av  Vistaprint