-
2015

Januari började med blötsnö men avslutades i helt vit klädnad. Med snön kom även Grönfinken till gatan. Inte bara en utan en hel flock som mättade sina magar i grannens häck.







För att inte skrämma iväg dom var jag tvungen att fotografera genom fönstret och därför blev bilderna inte helt klara.

Mars 10.

Idag blåser västanvinden med kraft vilket gör att jag idag, för första gången i år väljer min skogsrunda i stället för att gå runt byn. Ett härligt val! Väl ute i skogen är jag i lä för vinden och dom välbekanta dofterna från gran och tall känns som den skönaste parfym och vindens dån i trädkronorna låter som ljuv musik i mina vintertrötta öron. Stigarna är dom samma men lite var stans har vinterns härjningar fällt stora träd över dom så att jag får göra små omvägar för att komma vidare. Allt känns ändå så välbekant men samtidigt nytt. Det är med stor glädje jag på nytt känner hur vandringstiden återkommer.
Vildmarkens locktoner har åter börjat ljuda och mitt gensvar är omedelbart!
Jag passerar Orraholmssjön där gässen och svanarna ligger och gungar på vågorna, jag ser nyvakna myror som långsamt börjat röra sig på stackarna och i träden sjunger fåglarna sina härliga vårsånger. Vilket privilegium det är att ha allt så nära!
Likväl kommer omedvetet tankarna på sensommarens och höstens vandringar i fjällen och när jag går så planerar jag olika vandringar. Det börjar bli dags att ta fram vandringskängorna igen och smörja in dom några gånger så dom är redo. Turmaten är inköpt och ligger färdigpackad så det mesta är förberett. Bara att packas in i bilen och sedan dra iväg norrut. I år blir det nästan sex veckor för min del eftersom jag i sommar avslutar delar av mina anställningar och blir pensionär just för att få lite mer tid att vara ute i naturen.
En "ny dag" gryr på min tidsaxel!

Så är man igång igen då! Med skogsvandringarna alltså.
Det är så härligt att åter få höra alla fåglarna. Särskilt Taltrasten som är en av mina absoluta favoriter. Den är ju en "härm"- fågel på så sätt att den tar upp andra fåglars läten och gör om dom till sin egen så den ena Taltrasten behöver inte låta likadant som en annan utan det kan skilja mycket från plats till plats. Många förväxlar den med Koltrasten och dom är lika i lätena men Taltrastens sång är mycket längre och lite gladare i tonen.

Taltrasten är inte så lätt att fotografera för när den sjunger sitter den oftast längst upp i en grantopp. Nötskrikan däremot låter sig villigt fogograferas och visst är den vacker?

Årets första "ryggsäcksvandring" gick som vanligt förbi Orraholmen men med en avstickare till vindskyddet vid Kullingsvik. Det blåste nordvind och var bara 6-8 grader varmt så vindskyddet kom väl till pass när jag skulle laga lite Turmat. Orientalisk gryta blev det och den värmde gott i det kyliga vädret.

Att så här års få följa naturens utveckling på nära håll är en förmån jag inte skulle vilja vara utan.


Trots att det nu är den 5 maj så fick jag en skymt av tomten, eller åtminstone av hans luva.

Dom senaste nätternas regn har omedelbart satt sina spår i naturen där växterna nästan hoppar upp ur jorden.

Den här dagen blev det en tur på ca tre och en halv timme med lite matlagning vid Orraholmens fågelsjö.

När jag skulle börja laga mat upptäckte jag att jag glömt skeden så det blev helt sonika till att ta fram kniven och tälja till en fungerande sked att äta med.



Jag är inte så bister som det ser ut, bara koncentrerad! Att ta selfies på sig själv med kameran kräver lite extra av medvetenhet då jag fick springa dom ca tio meterna från kameran till bänken för att hinna på plats innan det sa "klick".
En skön dag!

När jag är ute och går hör jag Taltrasten sjunga överallt. Den är en av mina favoriter bland sångarna. Många förväxlar dess sång med Koltrastens och det tar ett tag innan man förstår skillnaden. Kort kan man säga att Taltrastens sångsekvenser är längre än Koltrastens och dessutom mer varierade då Taltrasten är en härmfågel på så sätt att den lyssnar på andra fåglar och tar till sig deras melodier och gör om dom till sin egen. Därför kan olika Taltrastar låta väldigt olika från plats till plats. Koltrastens sång är aningen mer melankolisk och slutar för det mesta med ett lite "krix"- ljud.
Taltrasten kan dessutom vara ganska svår att se då den sjunger för att den nästan alltid sitter längst upp i någon grantopp och står då träden tätt är det inte alltid så lätt att hitta dom.

Men här om dagen såg jag den! Efter att ha gått runt, runt bland träden lyckades jag till slut lokalisera var den satt.

Sista helgen i maj tog vi ledigt och bokade in oss på Vita Hästen i Hästveda, Skåne.

Där hyrde vi sviten på övervåningen till vänster. Två rum och kök!


Ett fantastiskt trevligt ställe med mycket sympatisk och tillmötesgående ägare.
Eftersom det också var morsdags helg hade jag beställt en bukett blommor till min hustru.

Utsikten åt väster i en solnedgång som efter en stund bjöd på ett fyrverkeri av färger.

Under fliken "Skåne" finns ytterligare bilder.
Ett par härliga dagar och ett stort tack till värdinnan på Vita Hästen!

Augusti

Med resan norrut den 14 augusti kom också både solen och värmen till vårt land. Under drygt tre veckor stannade solen där uppe och temperaturen låg runt 25 grader. Därefter blev det lite mer normalt för årstiden men under dom ca sex veckor som semestern varade var det dock bara ett fåtal regniga dagar och flera av dom bytte vi mot sol genom att åka från Åre och bort till Handöl eller Storlien där solen väntade på oss.
För egen del har det blivit ca 22 mils vandring dessa veckor, vandring i, vad jag skulle kunna kalla den, en sagovärld. Som i filmen "Finding Wonderland"!
Inte förrän man faktiskt är "DÄR" kan man förstå dess skönhet!

Som vanligt är min son Martin med den första veckan och första målet är Oscars i Mora för lunch. Sedan upp till Fryksås så klart!
Där satt vi på verandan en stund och gick även en runda runt byn för att se om vi träffade några bekanta.
Därefter fortsatte vi till Sveg för att proviantera och sedan vidare upp till Duvberg för den numera återkommande fikastunden där.
Därifrån är utsikten magnifik!

En dryg timme senare klev vi in genom dörren i Björnrike.

Första dagen blev en tur upp genom dalen mellan Högfjället och Gråhågnan till ett vindskydd med milsvid utsikt. Där lagade vi mat och njöt av både värme och utsikt. 25 grader varmt i mitten av augusti. Bäckarna var näst intill uttorkade!

Därifrån gick vi tillbaka en liten bit och vek därefter av norrut upp mot Högfjället.
Leden dit var stenig, som överallt här i trakterna men inte så farligt brant, Först kom vi upp på Lillhågnan där vi hade en klar utsikt över Vemdalen.

Efter diverse fotande fortsatte vi sedan upp mot toppen.
När vi suttit en stund där uppe tyckte vi det var dags för kaffe och tog fram vår termos och våra muggar men.....
Var var bullarna?
Dom hade vi glömt hemma så det blev en slät kopp kaffe.

Så kan det bli när man har bråttom att komma iväg.
En härlig dag hade vi likväl!

Nästa dag åkte vi upp till Vemdalsskalet och gick till Jo-Ols Karinvallen och därifrån tillbaka till Jaktstugan alldeles under toppen av Ripfjället.
Dagen därpå åkte vi vidare upp till Åre.
Att skiva om varje dag blir för mycket så det får bli några utvalda dagar i stället.

Dagbok 2015
Åreskutan
 
Ännu en morgon gryr över Åre och som vanligt är jag uppe tidigt för att inte missa något. Ryggsäcken är packad och vi ska försöka hinna med den första turen med Kabinbanan upp på Åreskutan.
Idag har vi, min son Martin och jag, tänkt gå mot Skuttoppen, ta av på leden mot Bjälkes gruva och sedan ut på Blåsten. Där ska vi laga till något gott på Trangiaköket och därefter gå vidare till Västerskutans topp för att dricka kaffe och när vi är mätta av dagen ta oss tillbaka till Kabinbanan. Det blir en runda på ca en mil. Sista turen ner går ju vid 16:00 tiden så det gäller att planera allt rätt så vi inte behöver gå den dryga höjd kilometern ner också. Det jag jag gjort tidigare och jag tror mina knän kommer ihåg det fortfarande. Särskilt backen ovanför Fjällgården.
I Kabinbanan, som är full av både folk och cyklar, njuter vi av åkningen. Det fantastiska vädret lockar många besökare till toppen. När vi passerar dom olika vajerstolparna gungar det en njutningsfullt och känslan att se hur den branta sluttningen under oss liksom glider förbi neråt och samtidigt inse hur jobbigt det skulle ha varit om jag tvingats gå hela vägen upp är en njutning. År 2013 gick Kerstin och jag ner och det var jobbigt nog!
Väl uppe tar vi oss ut ur kabinbanestationen och sätter kurs mot leden som går upp till Åreskutans topp. Den följer vi nästan ända upp men viker av åt norr där den delar sig i en brantare och en lite enklare variant och efter ytterligare en liten stund kommer vi till en skiljeväg där leden mot Bjelkes gruva är markerad. Det är många klippblock att ta sig förbi eller över.
När vi rundat ”Skutan” ser jag Blåsten som en lång tunga som sticker ut åt norr. I nordväst tornar Skäckerfjällen upp sig och i sydost vilar Oviksfjällen i ett blått dis i fjärran. Nere till höger om Blåsten ser jag Byxtjärnen och Lillådammen där jag förra hösten satt och lagade mat och njöt av tillvaron. Det var där och då jag bestämde mej för att år 2015, (i år) göra den tur jag nu är ute på.
Att med ord beskriva dom känslor som rör sig inom mej är nästan omöjligt men det är en lycka och glädje som är större än det mesta. Att på nytt få trampa den Jämtländska marken är målet för vinterns alla tankar och längtan. Åter igen börjar ”tonerna” strömma igenom mej, toner av glädje och tacksamhet över förmånen vi har att varje år kunna återvända till dom platser där friheten fullkomnas. Platser där varje liten detalj blir som tidlösa levande konstverk, målade med en precision och kärlek som hela tiden lockar till uppmärksamhet. En uppmärksamhet som jag ger dom, länge och utan att tveka. Konstverk som man inte behöver gissa sej till vad dom föreställer. Dom är, skulle man kunna säga; omedelbara! Man liksom ”sugs” in och blir ett med dom på ett sätt som gör att man känner sig ödmjuk inför deras skönhet och storhet.
Vilket annat konstverk skulle väl kunna vara vackrare än det som naturen själv utgör och som ständigt förändras allt eftersom årstiderna växlar?
Några veckor senare när Kerstin kommit upp och vi är ute och går i Storlien, betraktar hon dom knotiga fjällbjörkarna och filosoferar över att dom måste kämpa så för sin tillvaro och inte får stå raka som björkarna längre söderut. Min reflektion då är att alla, både människor och växter är till med sina egna unika uppgifter och utseenden. Fjällbjörkens utseende och form är för mej kanske mer enastående och vacker än många andra träd just på grund av dess form.
Hur många skulle, som vi, stanna och betrakta dom om dom inte var formade precis så som dom är? Det är kampen dom fått utkämpa som gjort dom så vackra. Är det inte lite så även med många människor?
 
Numera är det sommaren och hösten som lockar mej mest. Sommaren med all sin blomsterprakt vars mängd och artrikedom aldrig upphör att fascinera och sedan hösten då fjällvärlden liksom ”glöder” när solen förstärker palettens alla färger som så frikostigt tömts ut över skapelsen.
Ända sedan min barndom har jag gång på gång fått uppleva detta och aldrig någonsin kommer jag att sluta längta efter ”nästa” gång. Och nästa……
En vindstöt fångar mej från sidan och jag vacklar till. Inte mycket men ändå tillräckligt för att bli tvungen att ta stöd med min vandringsstav för att inte behöva kliva ner från den sten jag för tillfället parkerat mej på.
Efter en stund tar vi på nytt sikte på leden i norr och ger oss av.
Livet; Det är nu!
Men precis som med livet blir det inte alltid som man tänkt sig. Ganska snart visade det sig att leden mot Bjelkes gruva blev, åtminstone i en pensionärs ögon, till en otroligt brant klättring utför och det tog mej en liten stund att övervinna mina egna tankar om att det var omöjligt. Slutligen hängde jag kameran på ryggen och med stöd av både armar, ben och käpp tog jag mej ner bara för att upptäcka att det efter ytterligare hundra meter kom ytterligare ett stup, längre och brantare än det förra och visade det sig senare; ytterligare ett. Dock, jag tog mej ner men det tog sin tid. Martin hade valt att gå omkring uppe på Skutan så jag var ensam ”här nere” och när jag stod där och pustade ut och undrade om jag skulle klara av att komma upp igen, då kommer en ung man i 20- års åldern och springer ner! Jag bara stirrade och frågade honom hur det var möjligt? Med glimten i ögat sa han något om att det kanske var en viss skillnad i ålder? Jo så var det ju, det kunde inte förnekas men jag kände mej dock stolt över att ha klarat det och trampade sedan vidare ut på kammen mellan Blåsten och Västerskutan. Där insåg jag att jag missbedömt både tidsåtgång och avstånd. Trots att jag känner mej ganska erfaren som fjällvandrare blir man ändå överraskad varje gång att en sträcka som på kartan bara är några få km i verkligheten kan bli det dubbla därför att det visar sig vara svackor och kullar och mycket annat att ta sig förbi eller över så jag gjorde en sväng ut mellan dessa majestätiska kullar, njöt av floran och utsikten en stund och återvände sedan mot Skutan och den mödosamma klättringen upp igen.
Innan jag hann fram till ”väggen” hörde jag en vissling uppifrån och såg hur Martin stod bland klipporna högt där uppe och vinkade. Någon täckning på mobilerna fanns inte så det var gester och rop som gällde för att kommunicera.
Efter att på nytt tagit mej upp för två av dom tre branterna möttes jag av Martin som sa sig funnit ett perfekt ställe att sitta och laga vår mat på.
Och det hade han!
I lä för vinden satt vi, nästan med benen hängande utför stupet, lutade mot en sten och gjorde i ordning vårt Trangiakök, kokte upp vatten och fyllde på i våra påsar med Real Turmat. Tänk vad gott det kan smaka när man får sitta och äta på platser som dessa. Därifrån hade vi utsikt över nästan hela Kalldalen, från Kallsedet i väster till Järpen i öster.
På Blåstens östsida låg snön vit och där sprang renar fram och tillbaka och på Trangiaköket puffade det liksom till när den sista lågan slocknade och den tystnad som följde var nästan kompakt men likväl skön och vilsam.
En lång stund satt vi där och njöt av både mat och utsikt innan vi började packa ner våra saker i ryggsäcken igen och i sakta mak ta oss upp för Skutan, upp för den sista branten på leden och sedan vidare upp till toppen. Eftersom Åreskutan är det högsta fjället just här så blir utsikten från toppen total i 360 grader. Längst upp har man byggt en plattform för vandrare att gå upp på och där stod vi tillsammans med många andra och kände oss hänförda av det vi såg.
Därifrån gick vi först längs med leden ner men vek sedan av och gick fritt på Skutans sydvästra sida till dess vi kom ner till den plats där glidflygarna startar.
Återigen en lång paus i vandringen för att se på när dessa ”flygare” lyfter och låter vinden föra dom ut över branterna för att sedan landa på ”flygfältet” alldeles utanför där vi bor på Nya Lundsgården.
I min ungdom höll jag på med segelflyg så jag har full förståelse dessa flygares passion för sin sport. Att som vi få vandra, klättra till utsiktsplatser och ta oss till områden vi inte tidigare varit på är också lite som att ”flyga” genom att vi får vidgade vyer och nya erfarenheter att ta med oss.
En korp kom och gjorde oss sällskap och stod bara ett par meter ifrån oss och undrade nog varför vi stod där?
När vi kände oss ”mätta” på att stå där och titta gick vi vidare ner till kabinbanan och återvände hem.
En härlig dag även om det inte riktigt blev som planerat! Men vad gör det?

Nu vet vi hur det är och kan planera färden lite bättre till en annan gång.

Fredag.
När Martin tidigt på fredagsmorgon klivit in i taxin som tog honom till flygplatsen på Frösön, väntade två veckor av ensamvandringar i Åre.
Redan samma dag han for, packade jag min ryggsäck och åkte upp för backarna i Tegefjäll där jag parkerade invid skidbacken och gav mig iväg upp för den våldsamt branta service vägen intill skidliften upp till kalfjället. Där satte jag mej en stund och vilade på den ”läktare” som står placerad vid liftstationen.
När jag kände mej redo tog jag sikte mot branten rakt norrut, upp för själva Tegefjället. En nästan lodrät slänt som krävde koncentration för att jag inte skulle falla bakåt av ryggsäckens tyngd. När jag äntligen kom upp låg pulsen på 120 och det kändes i hela kroppen men ganska snart återhämtade jag mej så att jag kunde njuta av utsikten en stund.
Hit upp har jag aldrig gått tidigare, bara en bit upp i backarna öster om Tegefjäll. Detta var nytt och spännande!
Från Tegefjäll gick jag vidare in i dalgången mellan Mullfjället och Tyskhuvudet, en grön vacker dalgång med små vattenpölar och massor med hjortron och kråkbär. Den första delen var ganska brant och halvvägs upp tog jag en välbehövlig drickapaus.
Längre in öppnade det upp sig och jag började kunna se ut över Ullådalen nedanför och där invid Mullfjällets fot rann en källåder med friskt klart vatten som i ett stilla porlande rann längs med bergskanten och försvann i ett vattenfall ner mot den törstande dalgången. Att lämna denna vackra ravin innebar att följa vattenflödet ner till fallet och sedan gå på tvären och i sakta mak söka mej ner till Ullådalens västra sida och vidare ner mot Tegefjäll igen.
Dock, innan jag lämnade dom vackra vyerna, parkerade jag mej i den mjuka ljungen med ryggen mot en klippa och öppnade min ryggsäck. Kaffe och kanelbullar…….
   
Lördag.
Kl 10:00 stod jag vid entrén till VM 6:an för att få lift upp på fjället. Liftsoffan rymmer 6 personer och i vars en ytterkant satt ungdomar med cyklar. I mitten satt jag! På grund av cyklarna så drog dom inte ner säkerhetsbygeln och jag, mitt nöt, kunde inte med att säga till. Halvvägs upp, där vi var som högst över marken tvärstannade liften med följd att soffan vi satt i började gunga våldsamt. Som tur var hade jag vänster arm över ryggstödet och instinktivt kramade jag det hårt för annars hade jag nog tippat över och fallit dom kanske femton meterna ner.
Det var ett datorfel som orsakade stoppet och efter ca tio minuter startade det igen. Väl uppe fick jag sedan gå ner till Hummelliftens dalstation för att åka vidare upp till Mörvikshummeln. Denna gången var jag ensam i korgen och åkte med nersänkt säkerhetsbygel.
Från Mörvikshummeln gick jag västerut och tog en ny cykel led ner till liftstationen alldeles ovanför där vi bor. Olympiabacken tror jag den heter. Därifrån fortsatte jag på servicevägen upp till Rödkullen och Bräckebäckstjärnarna.
En strålande solskensdag med många möten med andra vandrare. En sådan där dag då alla liksom bara ”är”, njuter av att få vara ute i naturen.
Längs med slänten till en utav tjärnarna växte Prästkragarna höga och överallt fanns blommor av alla de slag. Det var som att vandra omkring i ”Svensk Flora” fast på riktigt!
Efter att ha avnjutit min måltid i vindskyddet fortsatte jag upp på Rödkullens topp och stod där en stund och pratade med dam som tillsammans med sina söner också tagit sig dit.
Från Rödkullen gick jag sedan servicevägarna kors och tvärs ner tillbaka till kabinbanans dalstation. Dock med kaffepaus utmed vägen så klart!
En härlig dag!
 
  Söndag
Ännu en solig och härlig dag mötte mej när jag på nytt gav mig iväg för en långtur. Denna gång till Forsaskalets vindskydd i dalgången bakom Mullfjällets norrspets och Forsaskalet. Runt omkring mej hörde jag fåglar som sjöng och på myrarna lyste hjortronen guldgula och fick mej att stanna ideligen för att stoppa i mej av dessa läckerheter. Hjortron och lingon är ju naturligt fulla av bland annat konserveringsmedel och en tanke som slog mej var om det har någon positiv effekt på min kropp? J
På Ullåns norra sida följde jag leden mot Forsaskalet en bit men vek sedan av på en genväg över myrarna. Denna fungerar bra när det inte är för blött.
Till vindskyddet, där jag tänkt laga mat, är det nästan sex km men förhållandevis lättgånget utan större höjdskillnader. Svettig blev jag likväl då det var varmt.
Efter ett tag passerade jag ledkorsningen utmed Mullfjällets östsida och där började också leden jag följde att bli lite mer kuperad när den letade sig upp för dess norrspets.
På myrarna i norr mellan Husåbäckstjärnarna och Forsaskalstjärn såg jag hjortronplockare och på sluttningen upp mot Forsaskalet höll en ripjägare på att öva sina hundar. Utmed leden mötte jag flera vandrare så även om man talar om ”fjällvidder” så är man sällan ensam däruppe den här årstiden.
Det här var tredje dagen i följd av ”långtur” så det började kännas i benen och när leden, efter varje kulle, fortsatte i en till synes oändlighet, började jag tvivla på att vindskyddet existerade. Men till min glädje fick jag till slut syn på en väldigt liten stuga i dalgången västerut.
När jag närmade mej såg jag en man som höll på att plocka ihop sina prylar för att gå vidare. Vi samtalade en stund och han berättade att han var på väg till Duved vida Mullfjällstoppen. En trevlig man med långt, tjockt rött skägg som med sin fru nyss flyttat upp till Åre från Stockholm.
Bara ”det” var ju kvalificerande till epitetet ”trevlig” i sig! Att ha flyttat till Åre menar jag.
När jag efter att ha sett honom försvinna upp mellan klippblocken i sydväst plockade jag fram mitt Trangiakök, tog av mej väst och T-tröja och lade ut dom i solen för att torka en smula och började sedan med konststycket att koka upp vatten och fylla på min påse med Turmat. I dag skulle det bli ”Kyckling med kurry”!
Efter att ha ätit och gått omkring lite lade jag mej ner i ljungen för en välbehövlig vila innan det var dags för återfärden.
När jag höll på att packa ihop mina pinaler kom ett ungt par som jag hejade på och sedan såg dom försvinna upp bakom klipporna på Forsaskalet. Vägen tillbaka bjöd inte på några överraskningar, bara ytterligare ett antal vandrare längs vägen. Efter ledkorsningen mot Tegefjäll kom jag till en tjärn på sydsidan om leden. Där satt jag med Eva och Anders och fikade för ett par år sedan och dit gick jag även nu, letade upp en liten, från leden insynsskyddad glänta, där jag tog av mej ryggsäcken och lade mej ner i ljungen och njöt av den värmande solen. När jag legat och sett dess glitter i sjön en stund tog jag av mej kängorna och gick ner till strandkanten för att svalka av mina fötter i det sköna vattnet. Lättare sagt än gjort dock! Kanterna var mjuka och tjärnen över meterdjup redan vid kanten så det blev till att balansera med hjälp av min vandringsstav. Likväl höll jag på att tappa balansen och falla i! Men att få doppa dom i vattnet en stund var riktigt skönt.
Kaffe och kanelbullar och sedan upp på leden igen och tillbaka ner till Ullån där en hel flock med ungdomar höll på att bada i den strida forsen. Ja,ja! Så kan man också göra!
Tillbaka hemma väntade i stället en lång och skön dusch på mej.
Ytterligare en skön dag.
På liknande sätt förflöt sedan dagarna under dom två veckor jag, efter att Martins återvänt söderut, var ensam uppe i Åre. Det var utflykter till Östersund för att träffa släktingar, det var turer till Handöl och Storulvån och Fröå och flera gånger återvände jag upp till Stendalen.
Den sista dagen av ensamvandring innan Kerstin, Eva och Anders kom upp, åkte jag till Åre Björnen och parkerade bilen där grusvägen mot Fröå tar vid. Därifrån gick jag över diverse myrar och klättrade sedan upp för Sadelns nordöstra sida. Tämligen brant men utan några svåra hinder. Väl uppe mötte mej ett sadelformat berg klätt med ljung och ripbär och när jag kom ut på den södra ”knallen” mötte mej en härlig utsikt över Åredalen både åt öster och väster.
I lä för vinden parkerade jag mej, gjorde det bekvämt i ljungen och lade mej ner och bara njöt av sol, värme och tystnad en lång stund innan tankarna på kaffe och kanelbullar tog överhanden.
Wow vilken härlig dag!
 
Det är lördag den femte september och jag vaknar tidigt som vanlig men idag blir det ingen promenad utan det har blivit dags att, efter drygt tre veckor, åter få träffa min hustru och som en liten bonus; även min syster Eva och svågern Anders.
Morgonen är grå när jag strax efter kl åtta ser nattåget från Göteborg till Storlien rulla in på stationen och kort därefter ser jag Kerstin kliva av med sin resväska. Jag är glad!
Stora kramar, väskorna in i bilen och sedan iväg tillbaka hem för att ge dom lite frukost.
När vi kommer in i korridoren där vi bor ser dom att jag pyntat med blommor i fönstren och gjort lite extra fint för att dom skulle känna sig välkomna.
Frukost!
Efter att dom installerat sig tar vi en tur ner på byn för att handla och äta lunch och på eftermiddagen fyller vi våra ryggsäckar och jag tar dom med till min ”Soffe-sten” uppe i Stendalen. Vädret är grått och små regnbyar drar förbi men vi sitter hyffsat skyddade i lä bakom stenen. Det är ”ivern” i mej om att få visa allt jag sett under tidigare veckor som driver på men dom verkar uppskatta att få komma ut på fjället. Det är ju därför dom är här!
Nästa morgon är vi iväg tidigt för vi ska med den första liften upp på Åreskutan. Kabinbanan var stängd på grund av för kraftig vind så det fick bli VM 6:an upp. Från dess bergstation gick vi sedan ner till Hummelliftens dalstation för att fortsätta upp till Mörvikshummeln men, visade det sig, den var stängd! Det innebar att vi i stället, fick gå, först den långa vägen vi nyss gått ner och sedan vidare upp mot VC liftens bergsstation och vidare uppför hela vägen till Bräckebäckstjärnarna. En ganska lång och dryg uppförsbacke och ju längre upp vi kom desto hårdare blev motvinden. Runt 18 meter/sekund enligt liftpersonalen. När vi närmade oss Bräckebäckstjärnarna började det dessutom regna så vi skyndade på stegen för att komma i lä i vindskyddet.

Där blev det en skön stund med varm mat och glada skratt. När det blev dags att gå igen hade det börjat klarna upp något och vi gick tillsammans ner till en bänk där Martin och jag satt tidigare i somras. Där tog vi fram termosarna och kanelbullarna och därifrån gick Kerstin och Eva ner till Lunsgården på samma väg som Martin och jag gått tidigare medan Anders och jag tog servicevägen ner till Kabinbanestationen för att hämta bilen. En lite tuffare dag men ändå en skön sådan.

Fortsättning följer...

Björnrike
Söndag morgon!
Ett grått täcke ligger över dalen och en fuktig dimma drar genom träden runt stugan där vi bor. När jag går ut på altanen är det tyst, alldeles tyst. Inte ens dom fåglar som vanligtvis tjattrar i träden hördes eller syntes till.
Det är en sådan där dag då man vill dra tröjan tätare omkring sig och kura ihop i ett hörn någonstans.
Men det är inte därför vi är här!
Under dom snart sex veckor jag varit borta på semester har det blivit drygt tjugu mil jag gått omkring i fjällvärlden och denna sista semesterdag kommer inte att vara annorlunda på det viset.
Gröten kokas och äts ute på verandan. Varje dag, oavsett väder, har jag ätit min frukost ute. I Åre på balkongen och i Björnrike på altanen. Att det är tak över gör ju det ganska enkelt och smärtfritt.
När jag ätit upp min gröt vaknar Kerstin och tillsammans dricker vi kaffe och samtalar om dagen och vad vi ska göra.
Förmiddagen går åt till att åka upp till Vemdalsskalet för att proviantera, sedan äter vi lunch i stugan och därefter packar vi ryggsäcken med kaffe, smörgåsar, kanelbullar och några kakor och ger oss iväg.

Vi stretar på öster ut, upp genom dalen mellan Högfjället och Gråhognan där vi piskas av en kylig vind och ett lätt regn. Det är stenigt och dom bäckar vi måste ta oss över är nu fulla av vatten till skillnad från i mitten av augusti när Martin och jag gick där då dom var helt uttorkade. Då var det sol och runt 25 grader varmt, nu är det regn och endast 7 plusgrader.
Efter ca en halv timme har vi kommit fram till en ledkorsning där vi viker av åt söder, upp mot Gråhognan och till den så kallade Björnrikesstugan som ligger precis i trädgränsen och som kan användas av vandrare på sommaren eller skidåkare på vintern. Dit har vi tänkt oss och nu börjar stigen bli avsevärt brantare och även här har vi bäckar att passera, bäckar som förmodligen är dom samma vi tagit oss över tidigare men nu lite längre upp på fjället.
För Kerstin som har ett hjärtfel är det tämligen kämpigt men hon tar det i sin egen takt och stannar lite då och då för att hämta andan.

När fjällbjörkarna krymper i höjd kan jag skönja stugan uppe i backen. Där har vi varit varje år vi bott här i Björnrike och det är en mysig stuga att återvända till.

Jag kommer fram en liten stund före Kerstin, hänger av mig ryggsäcken och sätter igång med att spänta ved för att göra upp eld i kaminen. Från några björk klabbar täljer jag av barken och använder den då jag tänder i spisen. Björkbarken är tjock och brinner länge så att klabbarna hinner ta eld och snart sprider sig både värme och ljus i stugan och det dröjer inte länge förrän jackorna torkat och vi kan sitta där vid norrfönstret och blicka ut över dalen till ljudet av fallande regn på taket och ett muntert sprakande från spisen. Tysta sitter vi där länge och bara njuter innan vi plockar fram vår termos och fyller på våra muggar med varmt doftande kaffe. Tänk vad lite som behövs för att tränga undan tankarna på ruskväder och i stället fylla oss med värme och välbehag.

Efter flera klabbar på elden, mera kaffe i muggarna och tomma påsar där smörgåsar och kanelbullar tidigare låg, känner vi oss på nytt redo att ge oss ut i den våta men oerhört vackra fjällnaturen som trakten bjuder oss på. Dagen närmar sig sitt slut och så även vår semester men härliga veckor har vi haft och fler ser vi fram emot nästa gång vi återvänder.

Site Builder drivs av  Vistaprint