-

2016
Björnrike 2016
 
Det är i mitten av augusti när jag i år, 2016, ensam återvänder till Björnrike. Dimman ligger tät över bygden och sikten inte den vi vant oss vid här uppe.
Här stannar vi några nätter på vägen upp och ner från Åre och på något vis är tystnaden annorlunda här precis  som landskapet i sig. Inte bättre eller sämre, bara annorlunda. Allt är på något vis närmare inpå, inom räckhåll för dom tankar som ständigt flödar.
Jag har packat min ryggsäck och klättrat upp för skidbacken för att gå över Gråhognan till Björnrikesstugan, vidare till vindskyddet på leden mot Vemdalsskalet och sedan genom skogen tillbaka till Björnrike. En brant klättring på fuktiga stenar som omslutits av dimman och därför måste trampas på med största försiktighet. Det är tyst. Väldigt tyst!
Men jag njuter av att på nytt vara tillbaka i den värld där, som jag skrivit i tidigare böcker, "friheten fullkomnas"!
 
När den brantaste delen var avklarad började dimman lätta något och jag kunde ana en sol igenom den. Vad som inte behövde anas var en hel flock renar som, fullt synliga, måste passeras på bara ca 100 meters avstånd. Några av dom med respektingivande kronor.
 
Efter att ha vandrat i dimman och halkat omkring på dom hala klipporna var det skönt att komma till Björnrikesstugan där jag genast gjorde upp eld i kaminen, tog av mej dom fuktiga tröjorna och hängde dom på tork, och sedan började värma vatten till min "Turmat". En behaglig värme spred sig snabbt i stugan och i gästboken hittade jag mina anteckningar från tidigare besök.
 
I mitten av september var jag tillbaka men nu var jag inte ensam utan min hustru, Kerstin, var med. Hon kom upp till Åre med flyg för ett par veckor sedan och åkte sedan med mej i bilen ner. Tiden här uppe har varit fantastisk men precis som när jag åkte upp kom dimman tillbaka lagom till dess att vi kom ner till Björnrike. Vi njuter ändå!
 

Första och sista dagen/kvällen på årets vistelse i Björnrike, Vemdalen. Dagar vi njutit av utflykter till olika platser men även av vandringar runt omkring där vi bor. Med stor tacksamhet i våra hjärtan för dom upplevelser vi fått vara med om lämnar vi nu Jämtland och Härjedalen för den här gången men med förhoppningen om att snart få återvända igen.

Åre
 
Nästan ett år har gått jag men nu är jag tillbaka igen, tillbaka till mina rötter och dom stigar jag i många år trampat igen och igen men som likväl alltid bjuder mej på något nytt. Nya upplevelser därför att förhållandena kan skifta från dag till dag ja faktiskt från timme till timme men som aldrig gjort mej besviken.
I drygt två veckor är jag i år ensam på mina vandringar innan min hustru, Kerstin samt min syster och svåger, Eva och Anders kommer upp.
Dessa veckor brukar jag använda till att utforska leder och stigar vi inte gått tidigare och som jag sedan kan ta med dom andra till.
Ryggsäcken packas med Tranigakök med tillbehör, Turmat, termos med kaffe, kanelbulle och ibland även med en smörgås. Vatten finns i överflöd i tjärnar och vattendrag, vatten som är så rent att man kan dricka det som det är, och det är gott!
På något vis känns det som om där, bland "mina" berg, finns ett liv i överflöd. Överflöd både på bär och blommor, vatten och det vi brukar kalla för ”mentalt liv”, det vill säga det som fyller vårt inre glädje.
Hur skulle man kunna annat än att jubla av glädje när bergen åter reser sig runt omkring mej och dofterna av ljung och dvärgbjörksblad på nytt fyller mina lungor?
Sångbäckens flöde blir nu till toner i mina tankar där jag går.
Från parkeringen vid Ullåstugan går jag i sakta mak upp för den mellersta av dom tre skidbackar som samtliga leder upp mot Rödkullen. Det är ganska brant men numera klarar jag dom utan större ansträngning vilket inte var fallet för några år sedan men år för år har jag förbättrat både kondition och styrka vilka båda försvann till stor del vid ett diskbråck några år tidigare. Men nu har det blivit drygt tjugu mil till fots varje gång jag är här.
Ca 750 meter upp i backen kommer jag till leden mellan Åre och Stendalen och jag får en ingivelse att gå åt öster vilket jag aldrig gjort tidigare. Passerar ett litet skogsområde och kommer ut i liftgläntan och ser då en skylt ca hundra meter längre upp i backen och beslutar mej för att se vad som står på den. ”Långsvängen” stod det och jag följde den neråt där jag stötte på ytterligare en på vilken det stod ”Ripvägen” och som pekade ner mot Ullådalen. Dock gick jag den i motsatt riktning, österut och kom snart upp på en lättgången gräsväg där utsikten över Åredalen och Ullådalen var magnifik. Efter en stund hittade jag en skyllt som ännu inte var uppsatt utan låg på backen.
”Ripleden”! 
Detta namn hade jag aldrig hört tidigare när jag senare ringde turistbyrån och även Ski-Star så visste dom inget om denna led.
På min norra sida tornade Rödkullen upp sig som en nästan lodrät vägg i rött, orange, gult och brunt och vars färger glödde i det värmande solskenet.
Efter en stund kom jag upp till Bräckebäckstjärnarna och fortsatte upp på Rödkullens topp. Den ”nya” vägen var en betydligt närmare väg upp till Bräckebäckstjärnarna än dom jag tidigare gått och dessutom otroligt vacker.
Blåsten uppe på Rödkullen var denna dagen kännbar så jag beslöt att gå ner på Ripleden igen och där hittade jag en perfekt plats att fika på.

När kaffet var slut låg jag där, som vanligt, och njöt av smaken i munnen, dofterna omkring mej och utsikten bort mot Snasahögarna där jag nu såg att oväder var på väg från väster. Efter en stund såg jag hur det ösregnade ända från Storulvån till Oviksfjällen men norr om Åredalen sken solen varmt.

2016-08-24
 
Jag tog mej en liten tur idag! Inget ovanligt med det för det gör jag ju mest varje dag. Åtminstone när jag är här uppe bland ”mina” fjäll.
Dom senaste dagarna har emellertid varit både kyliga och blåsiga så idag valde jag att gå där det är lite mera lä.
Det blev Fröå Gruva och sedan vidare mot Byxtjärn.
Redan vid parkeringsplatsen märkets tydligt att klimatet var annorlunda. Det var näst intill vindstilla och luften kändes ljummen.
Efter att ha bytt om till mina vandringskängor, hängt på mej ryggsäcken, vandrade jag upp för backen mot byn, tog av åt väster och in på stigen mot Kristianstorpet. Efter några hundra meter genom skogen öppnar det sig och vad som för länge sedan var uppodlade marker blir synliga men där björk och annat nu börjat ta över. I dom närmaste stora furorna tjattrade några Lavskrikor. Dessa vackra, orangefärgade fåglar som är ganska vanliga här uppe men som inte finns längre söderut, dom försökte jag nu fånga på bild och, visst, en fick jag men naturligtvis blev bilden suddig därför att jag hade för bråttom och sedan var dom borta lika fort som dom kommit.
Det fick bli ett smakprov på ”Kristians” röda vinbär i stället, dessa bär som man för det mesta kan hitta på gamla boplatser. En liten stund stod jag där och tog in bilden av hur det förmodligen kunnat se ut för hundra år sedan, beundrade några mäktiga exemplar av Mjölkört som var nästan lika höga som jag är lång. Dom stod där intill stigen och lyste med än kraft som var oemotståndlig. Dom, även kallade Rallarrosor, är några av mina favoritblommor.
Genom knotig fjällnära skog, förbi gamla hyggen som nu lyser i rosa av långt vackert gräs, uppför backar där blåbärsriset dignade av bär och slutligen uppe på myren tog jag mej utan att behöva gå omvägar för dom stora vattensamlingar som tidigare om åren vållat visst bekymmer. I år var det näst intill torr mark att gå på.
När jag passerat myren reste Åreskutan med Blåsten sig upp över trädtopparna och därefter kunde jag skönja tjärnen mellan stammarna. Denna otroligt vackra plats som både sommar och höst bjuder vandraren på både skönhet och fridfull stillhet.
Framme vid strandkanten gick jag västerut till dess jag hittade en plats som passade mej och tog av mej ryggsäcken för att kunna sträcka på mej lite och sedan sakta promenera längs stranden för att fotografera. Från en liten halvö som sticker ut i sjön såg jag in i viken i nordväst där Kerstin och jag satt och lagade mat förra hösten och en känsla av saknad sköljde över mej. Men hon kommer snart upp och då är vi tillsammans igen.
Allt var stilla och väldigt tyst och när jag lagt mej ner i ljungen, slutit ögonen så försökte jag räkna dom ljud jag faktiskt kunde höra. Där fanns några humlor som letade pollen bland ljungen, ett par flugor som använde min panna som start och landningsplats, på västra sidan om sjön, i riktning mot Lillådammen hördes ljudet av en bäck och i trädkronorna sjöng vinden sin eftermiddagsserenad. För övrigt var det en alldeles kompakt tystnad. Dock är det vad jag brukar kalla för en ”levande” tystnad, en tystnad som stärker mej långt in i själen till motsats från den tystnad jag kan uppleva i lägenheten i Åre då jag ofta slår på TV:n för att skapa ljud och sällskap. Här ute i naturen är inte det nödvändigt, här absorberas man av den, blir ett med den på ett sätt som är svårt att beskriva på annat sätt än att man nästan ”viskar” även när man tänker.
Efter en lång stund med slutna ögon ”väcktes” jag av ett plaskande ljud från södra sidan av sjön och min första tanke var älg eller något annat vilt men det visade sig vara en hund som tog sig ett dopp, kopplad i en långt orangefärgad lina och en matte i andra ändan.
Kaffedags!
Dagen till ära blev det en äppelmosfylld wienerkam samt den obligatoriska kanelbullen. Inte många dofter slår den man känner när man ute i naturen öppnar sin termos och fyller muggen med rykande varmt kaffe.
När kaffet var slut och tilltugget uppätet packade jag ihop mina tillhörigheter, tog min vandringskäpp och i sakta mak började vandringen tillbaka ner mot Fröå. Vid Kristianstorpet träffade jag på hunden och dess matte igen, en semesterfirande sjuksköterska som för tillfället bodde i Huså och var ute på sin första fjällvandring. Eftersom jag har vandrat omkring häruppe nu ett antal år så gav jag henne några förslag på lite lätta men vackra leder hon kunde prova på och när jag nästa dag satt vid ”min” soffesten i Stendalen, vem kommer då och går där om inte matte med hund. Hon hade lyssnat på mina råd och var då på väg till Skuttjärns raststuga. Ett trevligt återseende!

Framme vid parkeringen i Fröå önskade vi varandra en trevlig fortsättning på våra vandringar och sedan återstod bara resan tillbaka till Åre. En skön eftermiddag var över.

Edsåsdalen den tolfte september 2016.
 
Dagen vaknade och solen spred sitt varma sken över fjällen och då vi ätit vår frukost packade vi våra ryggsäckar med allt det nödvändiga och gav oss iväg.
Idag var det Lillvalens topp som var vårt mål.
Flera gånger har vi varit på fjällets norrsida då vi klättrat upp från Hensjön. En brant, stenig och oftast väldigt blöt stig att ta sig uppför. När vi sedan kommit upp ovanför trädgränsen har liksom stigen försvunnit bland ljung och dvärgbjörk och vi har fått leta oss fram bäst vi kunnat.
Idag däremot väljer vi att gå Offsjövägen på "Valens" sydsida och ta oss upp den märkta leden. Inte mindre brant men i betydligt bättre skick än på norrsidan. På norrsidan går man mestadels genom tät vegetation medans det här på sydsidan är mer öppet med gläntor som bjuder på en magnifik och milsvid utsikt.
Från parkeringen i Edsåsdalen går vi Offsjövägen åt sydväst, över Henån där den första rastplatsen finns i ordningsställd.  Längre fram möter oss ett flertal rastplatser, ett utedass och ett antal informationstavlor om allt från myrstackar, blommor, växter och fåglar. Fantastiskt välgjort!
Vägen lutar svagt uppför hela vägen fram till platsen där vi tar av mot norr och börjar klättringen uppför Lillvalen.
Till en början tämligen lättgånget men ganska snart blir branten mer påtaglig och Kerstin får ta det lite långsammare eftersom hon har ett hjärtfel och därför får högre puls vid ansträngning. Hon kämpar dock på bit för bit och tillslut når vi trädgränsen och ser en nästan lodrät vägg framför oss. Kerstin ser förtvivlad ut och säger "Det här går inte Kalle" men jag pekar på att stigen går på tvären och påminner henne om tidigare klättringar och efter bara ytterligare några hundra meter ser vi att den platå som utgör själva toppen ligger inom räckhåll.
Nu kan jag inte hålla mej längre utan småspringer uppför slänten, över platån och upp till den klippformation och det stenröse som utgör själva toppen.
Tänk att det kan vara en så fantastisk känsla att få nå toppen på dessa fjäll? Det spelar ingen roll hur högt fjället är, det är alltid toppen som räknas ändå och nu stod jag där med blicken i fjärran och en jubelton i mitt hjärta.
Jag var där!
När jag vänder mej om och tittar i den riktning varifrån jag kom, ser jag Kerstin komma över krönet i en vacker kontrast mot dom blånande bergen i fjärran.
Även hon klarade det och det märks ganska snart, när hon hämtat andan, att hon är väldigt nöjd med att ha klarat ännu en klättring. För varje klättring vi gör tilsammans växer hennes självförtroende då hon vet att hon klarar det bara hon får ta det i sin egen takt.
Däruppe på platån blåser det! Inte så att det är jobbigt men likväl för mycket för att det med någon framgång skall vara idé att tända Trangiaköket där så vi går ner lite på sydsidan och där blir det nästan vindstilla. Av med packningarna!
Tänk så skönt det är att få sträcka ut sig i ljungen och känna solen värma kinderna trots att det är nästan i mitten av september!
Efter en god måltid bestående av Real Turmat vilade vi oss och låg där i ljungen och småpratade en god stund innan vi på nytt spände på oss ryggsäckarna och påbörjade återfärden.
Efter att ha kommit ner på Offsjövägen igen och gått någon kilometer öster ut, kom vi tillbaka till en av dom i ordningsställda rastplatserna där vi stannade och drack vårt kaffe och åt våra kanelbullar.
Det var bara sååååå gott!
Resten av vägen tillbaka var lätt då det nu var mestadels nerför och efter att i Henån rengjort kängor och stövlar och druckit lite gott fjällvatten kändes det skönt att vid bilen få byta till "vanliga" skor igen.

En riktigt härlig vandring var över men en sak står redan klart för oss; här finns mycket att utforska ännu så vi lär återkomma nästa år när vi är här.




Site Builder drivs av  Vistaprint