-
 
 
 
Gården Högen i Hallen, Jämtland
 
 
UPPBROTTET  1859.
Släkthistoria av K-O Gärdin
 
Natten var mörk och utan måne men från den stjärnklara himmelen letade sig en och annan strimma av ljus ner mot den snötäckta marken i Våmhus, Dalarna.
Trots att det redan var kommit till slutet av mars, dröjde sig en bitande kyla kvar över bygden och Erik masserade försiktigt kinderna med blågarnsvantarnas insidor.
Från förstugukvisten blickade han ut över bygden.
Det var inte mycket han såg men han "anade" siluetterna av byarna Björkvassla och Moren i ett fjärran dunkel. Om kanske en timme skulle det bli möjligt att urskilja grannbyarna då de första skyarna av ljus skulle visa sig över Fryksåsberget och sedan sakta sprida sig ner mot Orsa och ut över sjön.
Erik, Storhans Erik Larsson som han hette, stod länge och spanade ut i mörkret. Det var som om han på ett särskilt sätt ville inpränta varje liten detalj i sitt sinne. Kanske - var detta sista gången han stod där på trappan? Kanske - skulle han aldrig mer komma tillbaka till sin födelsebygd?
Tanken blev så stark för honom att han kände hur ögonen blev fuktiga och han tvingades blinka ett par extra gånger för att inte tårar skulle rinna ner över kinderna.
Här, här i Limbeck var han född och i varje by fanns avhållna släktingar och vänner. Här hade han och hustrun Anna som de första personerna i bygden låtit döpa sig och startat traktens första baptistförsamling tillsammans med modern, svärmodern och ytterligare tre personer. För detta hade de, främst från kyrkans håll, fått utstå en hel del ovett.
Här, hade de varje år kämpat med naturen för att få ihop tillräckligt med hö för att kunna föda djuren under vintern. Här - hade man kämpat de dryga milen upp till fäbodarna. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Många mil hade han gått och, det visste han, många mil återstod ännu!
När Erik, efter att i ladugården ha ordnat med djuren, återvände till huset, möttes han av liv och rörelse.
Hustrun Anna stod vid spisen och ordnade med morgonvarden och barnen Anna, Lars och Kristina plockade med ivriga händer ihop allt de skulle ha med sig.
Det var resdag!
När barnen först fått reda på att de skulle flytta hade de blivit ledsna och gråtit men när det stod klart för dem att både mormor, farmor, faster Karin och hennes familj skulle följa med hade det genast känts lättare. Ja, till och med spännande. Det skulle bli en stor upplevelse att till fots gå de drygt trettio milen norrut till Hallen i Jämtland där pappa Erik tillsammans med Anders, faster Karins man, och en farbror som hette Lok Jon köpt en stor gård som de skulle dela på.
Pappa Erik hade målande beskrivit för dem hur vacker där var, om de höga fjällen som kunde vara vita av snö mitt i sommaren.
Tänk, att mitt i sommaren både kunna bada och kasta snöboll. Samtidigt!?!
För lilla Anna, sju år, verkade det nästan overkligt. Hon var så djupt inne i sina drömmar att hon hoppade till när mamma Anna satte fram skålen med den ångande gröten på bordet. Nu gällde det att äta sig riktigt mätt ty någon lagad mat kunde de inte räkna med förrän de ikväll var framme vid fäboden Stora Vasselnäs där de skulle övernatta den första natten.
Mätt och belåten tog hon på sig den tjocka kappan, vantarna och mössan.
Nu kunde äventyret börja.
Vagnen var lastad och hästen förspänd. Barnen satt hopkurade längst bak och Erik stampade smått otåligt i snön. Hustrun Anna hade lite svårt att lämna huset och gjorde sig många ärenden runt omkring.
Hon stod  innanför köksdörren och betraktade med dimmiga ögon de skavanker i rummet som hon tidgare irriterat sig på. Plötsligt blev de till kära minnen om alla både glada och sorgliga stunder de upplevt tillsammans.
Här hade hon tillsammans med sin mor, Kråk Anna Hansdotter, svärmodern Fors Kerstin Nilsdotter, systern Hed Mait Andersdotter och svägerskan Storhans Karin Larsdotter, suttit och planerat för sina vandringar runt om i Europa.
 
 
De var alla sk hårkullor och vandrade omkring från trakt till trakt och tillverkade smycken och broscher utav kvinnors hår. Det var vackra och eftertraktade prydnader gjorda av flinka händer. Ett hantverk som lever kvar i dessa bygder ännu idag.
Vid ett tillfälle var Anna ända bort till Svarta havet och på vägen tillbaka hade pesten brutit ut i Finland varför hon förbjöds att lämna landet innan "faran var över". En tygrulle hon köpt i Ryssland och skulle ha med hem var hon tvungen att linda in och gräva ner i jorden. Eljest skulle myndigheterna ha bränt den för att ingen pestsmitta skulle följa med.
I tre år blev Anna kvar i Finland innan hon fick lämna landet och bege sig hem. En vandring på över 300 mil!?!  Till fots!
 
En sista gång lät hon blicken glida över rummet och sedan stängde hon dörren och gick ut.
 
Med ett frasande ljud gled vagnen som Erik inför resan försett med medar, nerför backen mot kyrkan och sedan vidare mot nordväst.
På andra sidan Våmån kunde de nu i öster se de första ljusen tändas i Björkvasslas gårdar och bakom Fryksåsberget anade de den annalkande gryningen.
Ingen rodnad syntes på himmelen så det skulle nog bli en klar och fin dag.
 
I sakta mak gled den lilla karavanen av människor och djur norrut förbi Bäck och Heden och kom på eftermiddagen fram till Stora Vasselnäs fäbodar.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nu var där öde och tomt men om bara halvannan månad skulle det vara liv och rörelse i varje stuga. Då skulle byamännen vara där och reparera stängsel och vägar och förbereda kvinnornas ankomst med djuren.
Automatiskt drev Erik omkring och orienterade sig om vilka skador som uppkommit under vintern, funderade över och beräknade vilka insatser som skulle komma att behövas innan han med en suck konstaterade att det skulle bli brorsonen Lars som skulle få ordna detta. När det blev så dags skulle han själv vara många mil därifrån.
Erik fyllde lungorna med den friska syremättade luften och återvände till stugan där brasan muntert sprakade i den öppna spisen.
 
Lilla Anna hade svårt att somna den kvällen.
Det var inte det att hon inte befann sig i "sin egen" säng för Stora Vasselnäs var välbekant för henne. Där hade hon ju tillbringat alla somrar som hon kunde minnas.
Nej, det var något annat, något ogripbart. En känsla av att något definitivt höll på att hända hade gripit tag i hennes späda kropp och hon visste inte riktigt hur hon skulle hantera den.
 
I den vackert snidade våningssängen med vävda förhängen låg  hon och vred sig, drog försiktigt undan förhänget och följde med ögonen lågornas rörelser på spiselhällen och skuggornas dans runt väggarna.
Sakta, sakta vaggades hon in i ett lugn som förde henne närmre och närmre sömnens rike och så, i ett enda nu, var hon där. Stora vitklädda berg tornade upp sig och på dem dansade vildrenar omkring en liten flicka klädd i Våmhusdräkt. Därefter ändrades scenen och bergen byttes mot blomsterfyllda backar vid Stora Vasselnäs och i fjärran hörde hon en kullas sjungande locktoner då korna kallades till mjölkning och sedan befann hon sig plötsligt i mormors kök i Bäck där doften av nybakat bröd ljuvligt spred sig sig i rummet.....
Anna slog upp ögonen och blev genast varse att det faktiskt doftade nybakat bröd och ett ögonblick trodde hon att hon var tillbaka i Våmhus men så klarnade tankarna och hon såg farmor stå vid spisen och grädda brödkakor till morgonvarden och till dagens färd.
Med lätta fötter hoppade hon ur sängen, gick bort till komoden i hörnet där hon på barns vis försiktigt doppade fingrarna i vattnet och därefter lika försiktigt vätte ögonen och kinderna.
Sedan var tvagningen klar.
För Anna och hennes syskon väntade ännu en dag av spänning och nya upplevelser.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Erik, Anders och Jon stod och samtalade utanför stugan. De spanade mot öster med lyfta huvuden och liksom vädrade med näsorna mot vinden. Det "luktade" snö och de undrade hur omfattande det skulle bli.
Skulle det stanna vid ett lätt snöfall eller skulle det friska i och göra resan svår eller kanske rent av farlig?
Till slut beslöt de sig ändå för att starta. Den väg de idag hade framför sig kände de ju väl så det var nog inget att oroa sig för.
 
I sakta mak tog de sig nerför branterna, ner mot dalen, över Våmån och påbörjade stigningen upp mot och förbi Bleckets fäbodar.
Det hade nu börjat snöa ganska kraftigt och trots att dagbräckningen passerats var det ändå sparsamt med ljus.
Erik kände en gnagande oro över att det kunde bli en svår dag för barnen. Själv var det inte första gången han färdats denna vägen i snöyra. När han tillsammans med de andra byamännen tagit sig upp till Kölen för att hämta hem hö till djuren, ofta vid Trettonhelgerna, var det inte sällan som de råkat ut för liknande väder som nu. Vid ett tillfälle hade de sånär blivit insnöade i övernattningsstugan vid Dalen då ovädret hållit i sig utan avmattning i flera dagar.
Då, när familjen inte varit med, hade det varit enbart spännande men nu var det annorlunda. Till Dalen var det ännu en mil och snöfallet tilltog samtidigt som det börjat blåsa. Som grå skuggor kämpade de sig sakta framåt.
Lika definitivt som de lämnat Limbeck bakom sig sopade snön och vinden nu igen alla spår bakom dem lika fort som de bildats.
Erik, Anders och Jon turades om att gå i täten vilket ständigt krävde sin man för att de inte skulle gå fel då sikten inte var mer än några meter.
Vinden rev och slet i allt som satt löst och på släden satt barnen som vita bollar, täckta av ett tjockt lager av snö. Under detta täcke föll rädslans tårar på Annas kinder.  Också modern grät och snörvlade där hon kämpade mot vinden. Det var inte riktigt så här hon hade tänkt sig det hela. Nu cirklade tankarna likt en virvelvind i hennes huvud och hon längtade "hem" till den varma ombonade stugan i Limbeck.
Varför hade de givit sig iväg? Var det här bättre? Skulle de över huvud taget komma fram?  Eller skulle de alla förgås där i vildmarken?
Hon torkade sig med ärmen över ansiktet då hon plötsligt kände en arm om sina axlar. Det var Erik som från kön var på väg fram för att avlösa Anders i täten samtidigt som Jon tagit platsen i kön för att ingen skulle komma efter på vägen.
Anna kände hur en trygghet och värme spred sig genom kroppen. All den kärlek och tillgivenhet som hon kände för sin man bubblade nu upp inom henne och hon kastade sig om halsen på honom. En varm omfamning var vad hon behövde. Det gav henne modet åter. Visst skulle de klara det här. Det var ju inte första gången  de kämpat sig trötta tillsammans. Var det inte just det som de fått göra större delen av sina liv hitintills? Kämpat mot det mesta? Jo visst var det så och det var ju därför de fattat beslutet att söka sig till något som verkade mer lovande och givande än det de lämnat bakom sig.
Erik stretade vidare framåt och Anna trampade på med en nyvunnen lätthet och styrka. Skulle de inte snart vara framme vid Bösjön? Fanns det inte där en fiskarkoja? Jo visst gjorde det det!
Framme i täten hade Erik och Anders tänkt på samma sak och när man kom fram till platsen där ån delade sig tog man av åt nordost. Därifrån var det bara ett par kilometer kvar till Bösjön. De skulle klara det!
 
På ett hår när missade de nästan den lilla av snö helt täckta stugan.
Männen hjälptes åt med djuren och kvinnorna skottade fram dörren och tog hand om barnen.
Stugan var kall som en matkällare och en ordentlig brasa i spisen var nödvändig för att ingen skulle dra på sig sjukdom.
När männen kom in hade de med sig ordentliga bördor ved från förrådet och strax sprakade elden på spishällen och med ett belåtet leende kände mor Anna hur värmen började sprida sig och såg hur ljuset skingrade skuggorna i den annars lite mörka stugan.
Det skulle bli trångt för dem i natt, det insåg man, men de skulle inte behöva frysa.
Järngrytan fylldes med snö och efter det att kvinnorna pysslat lite puttrade snart en väldoftande soppa över elden.
Den varma soppan med rejäla fläskbitar i värmde och livade snart upp den tysta skaran av  påbyltade män, kvinnor och barn och när sedan kaffet började avnjutas åkte rockarna av och samtalen bli allt livligare.
Man diskuterade ovädret och männen fick berätta om olika äventyr de varit med om.
Efter några timmar märkte de att ovädret avtog och efter ytterligare ett par timmar var himmelen stjärnklar och temperaturen föll. Männen tog på sig och gick ut för att se till hästarna och de djur de hade med sig medan kvinnorna ordnade för natten inne i stugan. De gamla kvinnorna som var med skulle få ligga på britsarna. De övriga fick nöja sig med en plats på golvet.
Efter dagens mödor sov snart alla de tröttas sömn, befriade från alla drömmar.
Morgonen kom med solsken och doften av nykokt kaffe.
Det var faster Karin  och mor Anna som höll på att ordna maten.
Lilla Anna sträckte på sig, ruskade liv i sina småsyskon och gjorde sig därefter i ordning för dagen.
Pappa Erik och de andra männen hade gått ut för att se till djuren och ordna med slädarna så att allt skulle vara klart för avfärd då man ätit färdigt.
Djuren hade klarat sig bra och snart stod de förspända framför slädarna.
 
Morgonvarden intogs, slädarna packades klara och stugan iordningställdes för nästa behövande.
Så bar det iväg igen. Gårdagens strapatser hade givit dem alla god sömn så att ingen vaknat före dagbräckningen. Nu var det ljust och de hade en underbar utsikt när de nu åter åkte tillbaka till stället där åarna skildes  åt. Framme vid korsningen svängde de rakt norrut och följde bäckfåran upp mot Näcksjön och vidare mot Dalen. Den stora mängden nysnö som fallit under gårdagen gjorde att de inte kunde färdas särskilt snabbt men hästarna var utvilade och slädarnas medar breda varför det ändå gick förhållandevis bra. Nu var man i utmarkerna för det stora område i norr som allmänt gick under namnet Kölen.
Där fanns en marknadsplats som kallades Jämtmot dit folk från när och fjärran samlades mitt i vintern för att köpa, sälja och byta varor. Där träffade man nya människor, umgicks och hade det allmänt trevligt.
När de så småningom kom fram till Tvärrymdalen  hade det blivit dags för dagvard och en stunds välbehövlig vila för djuren. Här i Tvärrymdalen hade Limbecksbönderna tillsammans med Hedens bönder en del av sina långfäbordar. Dvs fäbodar som låg långt från hemmet. Här bodde man som på vikingatiden i eldhus.
 
Efter en stadig måltid drog de så vidare mot norr. Från början var det planerat att de den gångna natten skulle övernattat hos Pär Jonasson i Kräckelbäcken men som det nu var skulle de vara där alldeles för tidigt och de beslöt att fortsätta vidare mot Lillhärdal.
Kräckelbäcken låg ca fyra mil från Älvdalen och tre och en halv mil från Lillhärdal och låg på det område som kallades för Finnmarken.
Kräckelbäckens ensamgård som det kallades, hade grundats av Pär Jonassons far år 1841 och ganska snart blivit ett omtyckt viloställe för färdmän på väg norr eller söderut.  Fadern hade dock avlidit redan i mitten på 50-talet varefter Pär tagit vid och utvidgat och förbättrat gården.
När Erik, Anders och Jon med familjer närmade sig gården kunde de på långt håll höra ljudet av en yxa som med kraftiga tag klöv grova vedkubbar. Pär Jonasson son var en ung man i sina bästa år men redan känd i bygden som en kraftkarl.
En envis men vänlig kraftkarl och många, många år senare då Pär var kommen till nittioårs åldern såg man honom fortfarande envist bryta sten och stubbar på sina marker.
Nu var de helt nära och yxhuggen avtog. De kunde se hur Pär vilade på yxskaftet medan han spanade söderut för att kunna urskilja vilka det var som närmade sig. Han hade tidigare i vinter träffat Erik och de övriga männen på marknadsplatsen och var därför inte ovetande om det företag som de nu påbörjat. Han förstod vilka det var och kom dem leende tillmötes.
 De skakade glatt hand med varandra varpå han bjöd dem att följa med in och få något varmt i sig innan de drog vidare. Hos Pär kände man sig alltid välkommen.
 
Från Kräckelbäcken forstsatte färden norrut.
På grund av ovädret dagen innan hade de en del tid att ta igen annars hade de nog gärna stannat över natt  hos Pär Jonasson. Pär var en generös man och hos honom  hade de blivit bjudna på både kaffe och bröd med stekt fläsk på. Som tack för gästfriheten hade de lämnat kvar en del spånarbete som Pärs hustru tagit emot med stor tacksamhet. Spånarbetena från Våmhus var precis som kvinnornas hårarbeten kända vida omkring för sin fina kvalitet.
Stärkta av kosten trampade de nu vidare. Ytterligare en fem till sex kilometer måste de hinna innan de slog läger för kvällen.
När de kom fram mot Ulvsjön hörde de åter ljuden av yxhugg och där, strax söder om Kölån, såg de en man i full färd med att avverka timmer.
De gjorde halt och Erik och de båda andra männen gick fram och började samtala med mannen.
Han var finne och presenterade sig som Halvard Persson. Halvard berättade att han tänkte bosätta sig där på platsen och att han nu höll på att avverka timmer som under våren och sommaren skulle få ligga och torka så att han  på sensommaren skulle kunna bygga sig en liten stuga.
Mannen var trevlig att samtala med och Erik frågade denne om han hade något emot om de slog sig ner där över natten. Inte hade Halvard något emot det inte.
Nej då, inte alls. Han tyckte det skulle bli trevligt med lite sällskap, så i utkanten av Halvards hygge började Erik och de andra männen skotta undan snön i en stor cirkel med höga vallar till skydd mot vinden. Inne i cirkeln byggdes ett vindskydd upp med ris från de träd Halvard huggit ner. Halvard bistod även med ett par gamla torrfuror till de "nyingar" som skulle håll dem varma under natten.
Inne i den stora cirkeln vilken liknade en halv iglo, samlades både ljur och människor till skydd och värme. Även Halvard hade för natten flyttat sitt nattläger för att ha sällskap av sina nyvunna vänner.
 
När solen sänkte sig ner mellan Dödåsen i väster och Munkheden i sydväst spred sig en påfallande tystnad över nejden.
Det skulle varit naturligt om där varit liv och rörelse med så många både djur och människor men det var som om de var försjunkna i andakt. Med blickar som tycktes se långt bortom nuet satt de stilla och tysta kring eldarna.
 
Lilla Anna satt hopkurad med renfällar runt omkring sig. Hennes blickar gick från eldens dansande lågor till himmelens tindrande stjärnor och därifrån till de djupa skuggorna utanför lägret. Detta hade hon aldrig varit med om tidigare och därför var det än mer spännande. Något som hon långt senare skulle minnas och berätta för sina barnbarn.
En kvist spratt till på elden och fick Anna att rycka till. Samtidigt hörde både  hon och alla de andra ett ylande någonstans i fjärran. Det var en  vargs lockrop. En ensam varg som ropade på sällskap och det dröjde inte länge förrän ett svar kom bortifrån Knätten i öster. När Anna vred huvudet däråt kunde hon se det höga bergets siluett mot den ljusare stjärnhimlen.
 
Anna var rädd. Det var de andra barnen också och alla kröp de närmre sina föräldrar. Mor Anna sjöng svagt en gammal barnvisa för att lugna ner dem något; "Vargen ylar i nordanskog, han vill men kan inte sova..."
Från skogen norr om Kölån, kanske bara några hundra meter bort kom så ytterligare ett svar och Anna kom då underfund med att pappa Erik sagt att sjön strax intill hette Ulvsjön. Då blev hon riktigt rädd. Det kunde ju bara betyda att där vimlade av vargar?
En kvist bröts av på hygget och i skenet från elden såg hon hur det glimmade till i ett par gulaktiga ögon.
En varg!
Hästarna kände vittringen av fienden och gnäggade nervöst. Anders gick fram till dem för att lugna dem. Jon lade lite extra ved på eldarna och Erik gick spanande i utkanten av lägret. I händerna hade han en kraftig knölpåk, beredd att försvara dem om vargen skulle våga komma emot dem.
Alla satt på helspänn och ingen sa ett enda knyst.
Det enda ljud som hördes var eldens sprakande och det sus som uppstod då vinden varsamt drog fram genom furornas rävsvansformade kronor.
Det var som om hela naturen höll andan i avvaktan på vad som skulle hända.
Plötsligt och utan förvarning kastade sig en varg in mot djuren på tryggt avstånd från eldarna. Den gick till anfall mot ett utav fåren men Anders som fortfarande var där svepte med sin knölpåk genom luften och träffande med ett våldsamt slag vargen rakt i huvudet. Med ett krasande ljud föll vargen hårt i marken utan att resa sig . Den vargen skulle aldrig ofreda någon mer.
Flera timmar efter den uppskakande händelsen satt Anna och hennes syskon tätt tryckta mot mor Anna. Mor Anna var lika rädd hon men för att inte ytterligare skrämma barnen låtsades hon ett lugn som var långt ifrån äkta.
Några fler anfall kom inte den natten och så småningom somnade de runt eldarna. Männen turades om att hålla vakt och när Erik gick där och såg upp mot alla myriader av stjärnor som blinkade ner mot honom tänkte han på Abraham som också han dragit ut från sitt land och givit sig iväg mot något för honom helt okänt. I tankarna undrade Erik nu hur det skulle bli. Skulle jorden verkligen vara bättre däruppe i norr? Skulle den kunna föda dem alla? Ja, vi får väl se, tänkte Erik.
 
Dagarna gick och långsamt kom de allt längre och längre norrut. Över Vemdalen, ner i dalen och sedan uppför backarna i Klövsjö.
Vidare genom Åsarna och Svenstavik där de tog av och följde den smala vägen utmed Storsjöns södra sida fram till Höla söder om Hallen där de skulle bo hos bekanta några dagar under tiden de ordnade upp alla papper på den nya gården.
Den nya gården tillhörde Ytterhallen och kallades för Högen. Namnet kom av dess läge högt över och med en sublim utsikt över Storsjön.
Det första lilla Anna såg var att bergen eller fjällen som pappa Erik kallade dem, verkligen var så stora och vita som han beskrivit dem.
Under de dagar de bodde kvar i Höla träffade hon en pojke som var tre år äldre än hon själv var. Han hette Olof Andersson-Gärdin. Han var en snäll och trevlig pojke och hans far var torpare. Det fanns också många andra barn i byn så Anna kände att hon nog skulle komma att trivas. Det svåra var bara att hon tyckte att de pratade så konstigt. Ibland förstod hon inte vad de sa men pappa Erik sa att hon nog skulle vänja sig så småningom.
Högen var vid den hör tiden en stor gård och nu skulle de dela den på tre hushåll.
På platsen fanns en mangårdsbyggnad och de var överens om att Erik med familj skulle bo i den. Strax öster om den skulle Anders bygga ett hus åt sig och sin familj och ett hundratal meter längre upp i backen skulle Jon slå ner sina bopålar.
Mycket arbete låg framför dem det visste de men det var snart vår och arbetsivern sjöd i varje åder.
Uppbrottstiden var över.
Nu var de nybyggare i Jämtland men det är en helt annan historia.
 
 
Personfakta:
 
 
Storhans Erik Larsson var född i  Våmhus, Dalarna den 16/7 1813 och avled i Hallen den 3/2 1873.
Hans hustru Hed Anna Andersdotter, också hon född i Våmhus den 17/10 1829 och död på Frösön den 1/8 1923.
 
 
Barnen
 
 
Anna, född 29/9 1852 i Våmhus, död i Tottänge, Östersund  den 29/3 1928, gift med Byggmästaren och Fabrikören Olov Andersson-Gärdin.
 
 
Lars, född  22/10 1854 i Ljusdal, död i Texas den 4/7 1918 i en eldsvåda på det företag där han arbetade, gift med Kerstin Bergdahl.
 
 
Kristina, född 30/11 1856 i Våmhus och död på Frösön  25/12 1936, gift med Körsnär Anton Staverfelt.
 
 
Karin, född 14/12 1859 i Hallen, död i Park Rapids, Minnesota 7/4 1954 gift med Skräddaren Hans Hansson-Wallin.
 
 
Erik,  skräddare, född 24/12 1861 i Hallen och död i Park Rapids, Minnesota  26/7 1905 i Tbc, gift med Selma Danielsson från Örebro.
 
 
Anders, född 24/12 1861 i Hallen, död i Amerika, okänt datum och plats. Blev offer vid ett rån där en rånare slog honom i huvudet.
 
 
Mait Maria, född 24/8 1865 i Hallen, död i Norway, Michigan 30/9 1936, gift med Byggmästaren Johan E. Blomgren från Ronum, Overholden i Norge.
 
 
Av deras 7 barn stannade således endast 2 kvar i Sverige.
 
Erik och Anna och de övriga utvandrarna från Dalarna var även i Hallen med och startade en Baptistförsamling och precis som i Dalarna blev det vissa problem med den etablerade kyrkan. Där kallades de för villolärare och barnen Kristina och Karin blev tvångsdöpta.
 
Tydligen var de dock av ett segt virke för det talas om hur pastor Ångman högg hål på Storsjöns is och där hade dopförrättningar. Som bekant brukas inom Baptismen dop där hela kroppen sänks ner i vattnet varför det hela måste ha varit en något kylig cermoni.
 
Erik och Annas gård har för länge sedan rivits men kvar finns den nya byggnaden som Eriks syster Karin och hennes man Anders uppförde alldeles öster om Eriks hus. Den står där rödmålad och vacker och deras ättlingar bebor och brukar fortfarande gården.
Hur det gick för Lok Jon och dennes familj är mig obekant då dessa ej var släkt på "nära" håll.
 
Erik och Annas dotter Anna gifte sig senare med Olof Andersson-Gärdin  från Höla nr 3. En kortare tid bebodde de Annas hemgård men flyttade hösten 1885 till Böle i Ytterån och år 1901 vidare till Odenslund i Östersund där Olov drev ett tegelbruk och ett mindre jordbruk. Olov var även byggmästare.
Tillsammans fick de barnen Anders, Erik, Kristina, Anna, Olle, Karl och Julius.
Dottern Anna och sonen Karl dog i barnaåren, Kristina, "den vackra", dog barnlös vid 38 års ålder, Anders hade två barn, Olle och Ruth vilka båda avled i 20-års åldern genom TBC. Sonen Olle blev även han barnlös men gift med en för Östersund inte helt okänd kvinna, Anna Pettersson-Gärdin som i ÖP firades då hon 1992 fyllde 102 år.
Kvar var Erik och Julius vilkas ättlingar nu befolkar jorden.
Julius fick 3 barn vars ättlingar bebor Karlstadstrakten och Trondhejm i Norge.
Erik fick 7 barn varav 3 dog som barn och ungdomar. Av de 4 kvarvarande dog Gunnar 1991, Karl  i maj 1996, Erik i maj 1996 och dottern Ester i augusti 2008 i Stockholm. Dock finns många barnbarn och barnbarnsbarn så namnet Gärdin lever vidare.
 
En länk till en av ättlingarna i Amerika.
 
 
 
 
 
 
 
 
Familjekort
Familjekort
Hed Anna Andersdotter m fam
Familjekort
Hed Anna Andersdotter
Familjekort
Familjekort
Familjekort
Troligen: Storhans Erik Larsson o Hed Anna Andersdotter
Familjekort
Dottern Anna o Olof A. Gärdin m fam
Familjekort
Familjekort
Familjekort
Dottern Christina o Anton Staverfelt m fam.
Familjekort
Sonen Lars o Christina Bergdahl m fam
Familjekort
Familjekort
Familjekort
Dottern Karin o Hans H. Wallin m fam.
Familjekort
Sonen Erik o Selma Danielsson
Familjekort
Familjekort
Familjekort
Sonen Eriks fru Selma m döttrarna Ester o Ruth.
Familjekort
Sonen Anders
Familjekort
Familjekort
Familjekort
Tvillingarna Erik och Anders
Familjekort
Dottern Mait-Maria o Edward Blomgren m fam.
Familjekort
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Site Builder drivs av  Vistaprint